Känslor, känslor, känslor...

Det blev en ganska hektisk dag, och på eftermiddagen kunde inte bebisen komma till ro. Han blev övertrött och redan innan nattningen visste jag att det här skulle bli en "skrikkväll". Vi har haft ett par sådana förut, Lilleman och jag, då jag bara suttit med honom i famnen och låtit honom gråta färdigt. Det här klarar jag tack vare att hans läromästare till storebror visade vägen, så att jag nu är en mycket tryggare mamma.

I min gamla blogg, Befria barnet, skrev jag ett inlägg om att låta barn gråta klart, och den hittar du här:
Att låta barn uttrycka känslor

Det känns fortfarande ledsamt även i mig när barnen är ledsna, men alla stressade tankar kring gråten har lugnat sig, och utan speedat rally i huvudet ser jag mer klart hur jag mest är till nytta för mitt barn.

Hur gamla barnen än är så är min närvaro det allra bästa när de är upprörda och ledsna. När känslorna rasar behöver barnen inte få något i munnen, se på teve, få förklaringar att de inte ska känna som de gör, få goda råd, eller ha en upprörd förälder som också gråter och skriker.

Jag är inte perfekt, jag har väl gjort det mesta "fel" - så länge jag gjorde motstånd mot mina egna känslor kunde jag inte möta mitt barns gråt.

Men känslor är bara känslor, vi behöver inte göra något med dem.

Vila medvetet med dem och se vad som händer...

Jag älskar livet, ibland stormar det, ibland är det stiltje. Vad som än händer kan det ske i närvaro.
Vi behöver inte förändra något, bara låta det vara.