"Mirakler uppstår ur ett mirakulöst sinnestillstånd, eller ur ett tillstånd av att vara redo för mirakler."
"Mamma... jag är så orolig... Tänk om jag vaknar och är rädd!"
"Okej. Men om du släpper den tanken fri, och går tillbaks till nuet?"
"Ja."
"Är du orolig nu?"
"Nej... Men jag vet att jag kan vakna med ett ryck och så är den där ensamhetskänslan där igen. Jag gillar inte den. Kanske är jag lite rädd."
"Aha... Jag förstår. Om vi leker med fantasin lite... Vi låter den där ensamheten bli en figur. Hur ser den ut?"
"Den är som en igelkott. Med gröna piggar och så är den lite blå och röd. Ganska gullig."
"Ja, det låter som en söt igelkott. Vad säger du, ska vi låta den här ensamma igelkotten sova mellan oss här i sängen, så håller vi om den?"
"Ja! Det gör vi."
Vi ligger intill varandra, skapar utrymme för igelkotten och är båda närvarande för ensamheten/igelkotten. (Genom att vara fullständigt närvarande för känslor och tillåta dem att bara vara, samtidigt som vi förenas i sinnet gör att rädslan upplöses omedelbart.) Barnet somnar nästan genast.
"Mirakler är ett sätt att vinna befrielse från rädsla. Uppenbarelsen framkallar ett tillstånd där rädslan redan har upphävts. Mirakler är således ett medel och uppenbarelsen är ett mål."
Jag vet hur det är att vara barn och känna sig riktigt ensam. Tonåringen var också ensam, och som ung vuxen avskydde jag rädslan för att vara ensam. Den verkade fasansfull, så jag gjorde motstånd. Jag ville inte ha den.
Nu vet jag att rädslan är vägen.
Det kan kännas riktigt djup, existentiell, på liv och död - separationen. Den visar sig i många olika skepnader, och så länge den dyker upp kan jag välja att förlåta.
Den kan mötas, i kärlek. Det finns något i oss som tar hand om rädslan, får den att blekna och skingras precis som en dröm när vi vaknar.
Jag väljer att vakna.
Jag är vaken. Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar