Alla jag möter har lika rätt som jag. Att tro att andra har fel är att döma mig själv för samma sak.
Det är inte min sak att rätta andra. Men jag kan alltid se det som är rätt i dem.
Det här behöver jag arbeta med hos mig själv, särskilt i familjelivet. Jag har arbetat som förskollärare i många år och tycker ofta att jag vet hur man kan möta barn på "rätt" sätt så att jag får dem med mig, så att de ska må bra och vara lyckliga, så att.... Mitt ego är en riktig besserwisser: mina åsikter är de rätta.
Om jag rättar andra så är jag ute och cyklar, med egots högmodiga uppsyn. Min uppgift är att tala om för min bror att han har rätt, men det säger jag inte till honom. Jag ser och erkänner det enda som är rätt i honom: den inre gudomligheten, som är det enda sanna - och hur skulle den kunna ha fel? Allt annat överlämnar jag till Den Helige Ande. (Därmed inte sagt att jag upphör att sätta gränser om jag till exempel skulle bli vittne till våld!)
Egot tycker att det är bra att visa andra när de gör fel och att rätta andras misstag är vänligt och riktigt. Men när jag känner efter så känns det här aldrig bra. Varför? Jo, för om jag påpekar egot hos en medmänniska ser jag hans misstag genom mitt eget ego.
När två människor bråkar är det två egon som pucklar på varandra. Grälet upphör så fort någon varseblir den andre bortom egot, eller helt stannar upp och bara är närvarande för ilskan.
Vad kan jag göra då? Om jag tycker att någon gör "fel"?
* Om någon har trasslat in sig i åsikter och hen dömer andras åsikter som fel.
* Om en annan vuxen grälar på barn och kräver omedelbar lydnad.
* Om någon klagar på vädret, på hälsan, på grannen, på miljöförstöringen etc.
Jag ser min bror som helt rätt, som ett barn av Gud, och påminner mig om att det jag hör och ser är inte verkligt. Det jag ser betyder ingenting. Ingenting som är overkligt existerar, och det enda som är verkligt är Gud.
Det jag reagerar på behöver jag förlåta, för det jag ser är mig själv. Känner jag mig vägledd att ingripa, om det till exempel är barn inblandade, så gör jag det. Om det blir bråk hemma är den allra bästa hjälpen min närvaro, där jag ser mina familjemedlemmar bortom ego. Eftersom vi alla är förenade där, stillar sig grälen oftast, ibland omedelbart. Miraklet har inträffat. Jag har lämnat problemet och direkt gått till lösningen.
Vad min bror än har för åsikter ser jag honom bortom dem, till det enda rätta i honom: där han är förenad med Gud.
"Hennes religion är helt fel, helt galen! Hon borde följa min, den är den enda vägen."
"Fri uppfostran skadar barnen, auktoritet mår barn allra bäst av!"
"Vilka snåljåpar, står och diskuterar i kassan om att de betalt två kronor för mycket. Det skulle jag aldrig göra!"
Jo, andra människor borde helt enkelt bättra sig, eller? Byta åsikter!? Växa upp, skärpa sig?
När jag ser min bror bortom åsikterna, och älskar honom som han är, befriar jag också mig själv. Vi är inte våra åsikter. Dömer jag andra för att de säger att de har rätt och andra fel, dömer jag mig själv för precis samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar