Utan föräldraglasögonen på

Som förälder fastnar jag ibland i den där föräldrarollen... Det är som att jag tagit på mig ett par glasögon. När jag bär dessa glasögon, med föräldrafilter, ser och tolkar jag händelser omkring mig utifrån den samlade erfarenhet jag har av hur en förälder bör eller ska vara: jag bör påpeka saker, uppfostra, kontrollera och lägga mig i. Med glasögonen blir jag en förälder som är mer i huvudet än i hjärtat, som förlorat sig i tankarna. Som bara ser det förflutna...

Scen 1. Barnet leker med dockor. Hen sorterar dockkläder och gör iordning "garderober" till varje docka. Ovanför varje garderob vill barnet sätta upp dockans namn, så man ska veta vems kläder det är. Hen arbetar hårt med att stava och skriva varje docknamn på en liten skylt, klippa ut dem för att sedan vandra iväg med häftmassan och alla skyltarna. Efter en stund ropar hon på mig att jag ska komma, men jag är upptagen just då, så pappan får gå istället. Pappan har just då föräldraglasögonen på sig och det han ser är häftmassa på tapeten. Det är det han kommenterar, inte barnets garderober. "Vi ska inte ha häftmassa på tapeterna, för tapeterna går sönder." Det tar kanske två sekunder innan Den Stora Gråten startar från barnets rum. Hur hade det blivit utan glasögonen?

Scen 2. Två barn leker frisör i badrummet och använder väldigt mycket vatten till sina frisyrer. Vi föräldrar håller samtidigt på att förbereda en eftermiddag i pulkabacken, och det är ett par minusgrader ute. Ett av barnen kommer in i köket för att visa upp sitt nya hår där varje hårstrå är prydligt kammat framåt, och det är så blött att det nästan droppar om det. Med föräldraglasögonen på säger jag: "Det där blir väldigt kallt nu när vi ska ut till backen!" När jag märker att jag tagit på mig de där onödiga föräldraglasögonen igen, tar jag genast av mig dem och utbrister: "Du, det var en riktigt häftig frisyr du har skaffat! Är du nöjd med den?" Barnet ler lite halvt och nickar. Hur känner hen sig när jag inte såg? Alltså när jag inte såg själva barnet, utan bara det yttre, det som en förälder kan tolka som besvärligt - när hon har glasögonen på.

Två av barnen bråkar efter pulkabacken. De retas och skriker åt varandra. De söker kontakt, de ropar efter kärlek, ser jag, eftersom jag gömt glasögonen. Jag bjuder in dem till köket, häftar ihop papper till böcker, frågar om de vill vara med. Det vill de, och vi sitter tillsammans, har mysigt och roligt. Jag ger ingen energi åt deras ilskna beteende, det är som att jag knappt ser det. Argheten försvinner och ilska byts mot glädje. Med glasögonen på hade jag säkert blivit en domderande förälder som trott att det var min uppgift att strängt uppfostra barnens dåliga beteende. Det behövs inte, jag behöver bara se dem.

Tack för att jag kom ihåg mig. Jag mår så bra av att ha kontakt. Det här är verklig närhet.