Vi tror att vi är här för att vi har lämnat Gud (vilket vi inte har). Den tanken var så fruktansvärd, och skulden så svår, att vi dissocierade och tanken splittrades i ett myller av upplevelser av separation, i vårt universum. Nu har vi projicerat vår rädsla för vad vi "gjort" och är därför livrädda för Gud. Det här är ett rejält tankefel eftersom Gud aldrig skulle sluta älska oss.
Skulden verkar nu alltså ligga utanför oss, vilket inte är sant. Om vi skyller på någon annan och dömer andra, är det oss själva vi ser. Förlåtelsen enligt En kurs i mirakler är att påminna mig att det jag ser är en illusion, det andra gör mot mig visar vad jag tror att jag har gjort ( lämnat Gud). Skulden är inte verklig, men så länge vi upplever skuld eller skyller på någon visar det att vi har något kvar att förlåta. När vi är klara med alla förlåtelselektioner försvinner drömmen, som en hägring... som aldrig varit där. Vi är Hemma igen, och inte en enda ton i himlens melodi har vi missat.
Det här är förklaringen till varför jag aldrig är upprörd av den anledning jag tror.
Inget är så som jag ser det nu.
Allt är bak och fram, och upp och ned.
Det är upp till mig att ställa allting rätt.
Jag förlåter alltså den händelse jag tror gör mig upprörd, men ser genast vad det handlar om: ännu en bit skuld över den (skenbara) separationen från Gud.
Men den lyckliga drömmen då, när jag har det bra och njuter av livet? Ska jag förlåta det också?
I min dröm, just nu, har jag en ledsen och snuvig bebis som behöver sin mamma.
Jag fortsätter skriva om detta imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar