Det fanns en tid när jag kallade mig för "ljusarbetare", och med det menade jag en sådan som ville sprida ljus i världen, fördriva mörkret och arbeta för att rädda världen. Det här var innan jag såg att världen inte var verklig. Visst anade jag illusioner, men det var inget jag ännu då på djupet kände.
De flesta problemen i världen, och i relationer, såg jag som verkliga, det vill säga, jag gick in i energin, i dramat och ville ta bort mörkret genom att tillsätta ljus. Andra människor, och mig själv, såg jag som bristfälliga, rent av trasiga. Jag ville bränna bort alla mina skuggsidor.
Idag tänker jag:
Vilka skuggsidor?
Ingen är bristfällig. Ingen har dåliga sidor. Vi är alla hemma i Gud nu och ser på resan genom tiden genom sinnet, "Mindet", men är inte ens här. Allt har redan hänt.
Jag har arbetat med olika sorters healing, med avsikt att hela symtom, ge/få mer energi, ge/få bättre balans och så vidare... Men allt det här har jag lämnat bakom mig. Därmed inte sagt att något av detta skulle vara "fel".
Det enda som för mig består är arbetet med mirakler. Så fort jag går direkt till Gud, och vilar i Honom, är allt Kärlek. Det finns ingen brist som behöver helas.
För mig känns det som omvägar att försöka finna frid, uppvaknande, upplysning, genom att förändra kroppen och illusionerna. Det är som att byta ut en synpunkt mot en annan, när jag istället kan gå till Gud direkt. Jag är hel nu, och behöver inte tillsätta något till mig själv. (Men så länge egot inte är ogjort bör jag helst inte bara sluta att äta och dricka näringsriktigt och ta mina vitaminer!) När jag vilar i Guds sinne förändras kroppen och min omgivning, mirakulöst. För mig går det inte att avhjälpa en "brist" i formens värld genom att först göra den verklig, och sedan försöka lysa bort "mörkret" med "ljuset", eller "balansera" den.
Om jag nu måste kalla mig för något idag så är det mirakelarbetare. Men även detta är en etikett på en person som inte finns. Det enda som är sant i mig är det gudomliga, varandet, medvetenheten.
Om det inte finns någon kropp, någon värld, några problem - vad är det jag ska hela? Om jag erkänner att det finns problem, brister av olika slag, och vill ta bort dem försöker jag göra illusioner verkliga. Jag försöker föra Gud till illusionerna, vilket inte är möjligt. Däremot kan jag lämna illusionen till Gud.
Jag är. Mitt sinne är del av Guds. Jag vilar ständigt i Honom, därför kan jag inte lida.
Han visar mig vart jag ska gå och han talar genom mig om jag släpper fram honom och låter mitt jordsliga jag träda undan. Han älskar mig villkorslöst, jag känner det om jag låter mig älskas.
"Det lilla jaget" tycker inte att jag är värd Hans kärlek, men den rösten har blivit så mycket svagare nu. I Gud finns ingen smärta, och i Hans ögon är jag evig. Ingen annan blir utanför i Guds kärlek. Det finns ingen att konkurrera med. Vi är alla lika i Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar