Jag är inte mitt hår, min mage eller mina barns kläder

Jag har de senaste månaderna haft ganska långt hår. Under amningstiden har mitt tjocka graviditetssvall alltmer tunnats ur, med babyfjun längst in i hårbotten. Håret har hängt som en sliten massa, som inte mått så bra av lille sonens ständigt ryckande små händer.

Idag fick jag nog. Det otvättade fanstyget åkte av. Det blev riktigt kort, skillnaden är markant.
"Vad har jag gjort!?" Det var den första tanken som kom när jag såg mig i spegeln. Fler tankar kom. "Det ser inte klokt ut!"
"Det här är inte jag!" (Vilket är sant)
"Jag skrämmer barnen!"
"Vad fult."

Det var både roande och obehagligt att iaktta alla tankar om utseende som kom upp. Genom hela dagen har det gått en röd tråd av åsikter om hur jag ser ut. Vilken fixering vid yta! Något som inte ens är jag!

Det hände något med mig när jag klippte mig. En känsla av att släppa något gammalt. Den gamla självbilden som suttit i håret!?

Jag noterade att jag ville gömma mig. Mössan åkte på när jag skulle hämta skolbarnen på eftermiddagen.

Det är samma känsla som när jag ska till badhuset och helst vill gömma den strimmiga ostyriga magen i en hel baddräkt istället för bikini, efter fyra graviditeter.

Vem är det jag gömmer mig för? Eeeh... det måste ju vara mig själv?
"Det finns inga andra."
Andras åsikter om mig är mina.

Som när jag var gravid med fjärde barnet och varje dag (jag överdriver inte) fick höra vilken stor mage jag hade. "Väntar du tvillingar!?" Jag fattade att det var för att jag själv tyckte att jag var megastor och skulle kunna visas upp på zoo.

Det gjorde ont när någon sa att jag var "tjock". Men vad sa jag till mig själv, konstant? Mitt liv är min film. Det finns ingen annan som gör mig illa.

Det vrider sig i mig när barnen själva väljer kläder inför kalas eller när vi ska bort någonstans. Ofta blir det regnbågens alla färger och olika mönster i en enda mix. Precis sådär så mitt utseendefixerade jag vill kräkas. Säkert blir jag smått grön i ansiktet, och när barnen märker det klär de sig ännu mer "knasigt". Här får jag brottas med mig själv.

Jag ser rädslan, den rädsla jag fortfarande är slav under. Rädslan för vad andra ska tycka.
Herregud så hemskt om de skulle tycka något om mitt hår, min mage eller mina regnbågsfärgade barn.

Dömande tankar, det kom en hel parad idag. En del av dem har jag gjort motstånd till idag. Men när jag säger ja till det jag känner och tillåter mig att känna motstånd - bara acceptansen finns där - så lättar det.

På bussen hem tog jag av mössan, drog handen genom håret. Kände friheten, rädslan splittrades i den.

Allt får finnas.

Mitt liv spelas upp helt perfekt. Allt är som det ska.