Jag ser ingenting som det är nu

På besök i hembygden. Tidig söndag morgon och inte en människa syntes till. Med barnvagnen framför mig vandrade jag omkring och minnen slungades i min riktning, en del log jag åt, andra värjde jag mig emot. Det var som att se på ett helt annat liv, en helt annan tid. Den jag varit är jag inte längre, och har aldrig varit - egentligen. Jag är lika verklig som en drömfigur.

En del ödehus och gamla nedklottrade byggnader passerade jag. Det drällde av duvor i de krossade fönstren.

Genom bostadsområdet precis intill trängdes bilder inom mig på kroppar som gick omkring inne i husen, inne i lägenheterna. De låg och jäste i solkiga lakan, fes och rapade, bakfulla. Katten nosade på pizzaresterna som låg kvar på bordet. Jag försökte inte hejda mig, det kom bara en massa bilder av människors snusk. Äckliga badkar, inälvsparasiter, unkna kläder och svettlukt. Något jag skulle se på just nu tydligen. Allt jag upplever är mitt.

"Jag är oskyldig, jag har ingenting gjort, den Helige Ande vet vem jag är, jag vaknar i Gud."

Jag påminde mig om att det hela är en dröm - en ganska märklig sådan - och jag repeterade en del av de första lektionerna i En kurs i mirakler.

"Mitt sinne är helt upptaget av tankar från det förgångna."  
"Jag ser ingenting som det är nu." 
"Jag förstår ingenting av det jag ser på den här gatan."
"Ingenting jag ser på den här platsen betyder någonting."

Vackert? Fult? Eller?
Min dotters tjocka flätor, klotter på en gammal fabriksbyggnad, barnets medpackade nallebjörn, krossade rutor på ett rivningshus, rostiga blomlådor med döda växter, den vita sanden på en paradisö?

Det är lätt att se det tvångsmässiga dömandet i tankarna. Separation, att särskilja, dela in i fack, hur jag sorterar i bra och dåligt, hemskt och underbart.

Följer jag med i tankarna och tror på dömandet av det gråmulna vädret, kylan, de övergivna husen... Ja, då kommer en sorgsen känsla direkt efteråt. Den känslan var min följeslagare en stund under promenaden, och jag lät den vara där.

Jag påminde mig: "Jag ser ingenting som det är nu."

Samma sak tänkte jag tyst för mig själv när jag under hemresan såg mina barn gapa mot himlen för att försöka fånga så många fallande snöflingor de kunde.
"Jag ser ingenting som det är nu."

Jag kan njuta av att vara med barnen, och vara fullt närvarande i livet, men jag vet att jag bara ser det förgångna i deras kroppar.