Men jag vill ju vara speciell!

En gammal goding kom upp i låtlistan här hemma. "Lady in red" med Chris De Burgh. Jag dansade omkring med min yngste son och lyssnade på texten:

"I've never seen you looking so gorgeous as you did tonight

I've never seen you shine so bright
You were amazing
I've never seen so many people want to be there by your side
And when you turned to me and smiled
It took my breath away
I have never had such a feeling
Such a feeling of complete and utter love
as I do tonight
The lady in red
Is dancing with me"

Precis så där speciell ville jag känna mig för någon. Vid enstaka tillfällen i mitt liv har jag känt att någon såg på mig på det där sättet, och då flög jag upp rakt i en euforisk himmel. När jag träffade min man var han förstås väldigt speciell för mig. Han var min biljett till himlen, inte enligt Kursens synsätt till en början, utan mer av typen att nu skulle jag äntligen få all den kärlek jag saknat. Lika speciell som han var för mig ville jag vara för honom. När jag beskrev för honom hur jag känt för honom i början var det med förväntningen att han skulle säga att han känt likadant.

Det gjorde han inte. Jag föll ned i avgrunden. Han hade inte alls upplevt samma himlastormande förälskelse. Mitt ego fick sig en törn. Jag ville ju vara speciell för honom. Annars kunde det väl inte vara kärlek på riktigt - eller?

Vad sägs om Christer Sandelins "Hon har ett sätt"?

"Hon har ett sätt som får alla män, alla män
Att tro dom är i himmelen
Men den hon vill ha
Det är jag
Det är jag
Ingen hör något ingen ser, ingen ser
Dom står på sina knän och ber
Men den hon vill ha
Det är jag
Det är jag"

Jag skrattar lite när jag hör texten. Tänk att få känna sig sådär speciell. Alla vill ha henne, men det är mig hon vill ha! Oj, vad fantastiskt speciell jag måste vara!

Men vad händer när hon lämnar honom, när förälskelsen är över? Är kärleken slut då? Det handlar förstås om den här världens så kallade "kärlek", då vi "älskar" någon för att få något. 

Kärlek handlar aldrig om att få, den sanna kärleken bara älskar oavsett vad någon gör eller säger, eftersom det är dess natur. Kärleken bara ger, den utsträcker sig och omfamnar allt. 

Min man gav mig precis de lektioner jag behövde för att vakna ur min bubbla av speciellhet. Det var en riktigt hård smäll, och egot hatade honom för det, men uppvaknandet till sann kärlek var desto skönare. Saligt är att inte vara beroende av någon annan för att uppleva kärlek. När jag gått igenom all smärta fann jag att kärleken var i mig, jag var kärleken själv. Det blev nästan lite konstigt, för all längtan och trånande försvann. Men en riktigt stor bit smärta löstes samtidigt upp, och den klarade jag mig verkligen utan. 

Jag är honom oändligt tacksam för alla de lektioner han ger mig. Han kanske tycker att jag är speciell för honom, men jag har inget som helst behov av det längre. Det är frihet. 

Att veta att man är Kärleken Själv gör att man inte längre behöver tävla med andra. Blir vi lämnade sörjer vi, men vi står inte utan kärlek.

Kursen talar om att vi inte kan välja ut endast några delar av verkligheten att älska. Det är separation.
Vi är Guds barn, vi älskar precis som Han, och det är helheten, det vill säga alla. "Du kan inte älska delar av verkligheten och förstå vad kärlek innebär."

"Att tro att speciella relationer med speciell kärlek kan erbjuda dig frälsning är att tro att separation är frälsning."

Utan egot skulle vi helt och hållet se på allt med kärlek.

En kurs i mirakler hjälper oss att omvandla våra speciella relationer till så kallade heliga relationer. I heliga relationer ser vi varandra helt utan förflutet. Vi har slutat söka i den andra personen efter det vi trott att vi saknat. Vi är hela, nu.