Jag vill ha som jag vill!

Det finns en sida hos mig som känner något slags inre tvång att styra och ställa - annars får hon inte som hon vill ha det, tror hon. Hon är som en trotsig unge. Frustrerad. När jag lyssnar på henne säger hon bara: "Jag vill ha som jag vill!" Just idag var hon framträdande och ville ha ordning hemma, var sak på sin plats. Hon vill bara ha få saker, hon älskar frasen "less is more", och hon tjurar, på Karlsson-på-taket-vis: "rent och snyggt ska det va, annars är jag inte mé!" Hon känner också ett krav att äta mer nyttig mat. För mitt inre fick jag upp ett välstädat hem inrett i japansk stil. Enkelt, stilrent. Hoprullade kläder i byrålådan. Var sak på sin plats. Sparsmakat, rent. Miso, tofu, sushi. Fräscha råvaror och snyggt upplagd mat.

Det här gillar jag, absolut. Men idag hade det jag älskar blivit ett krav, och då vet jag att egot tagit över.

Jag bråkar med mig själv. Varför ser drömmen inte ut som jag vill?

När mannen tar med alla barnen ut på eftermiddagen får jag en stund för mig själv. Vad gör jag då? Jo, jag vänder upp och ned på barnens rum, sorterar och rensar. Det rusar i huvudet. Hur kan en sexåring och en sjuåring tillsammans äga en miljard småsaker? Och hur många urvuxna kläder ligger egentligen i nioåringens garderob? Ju mer jag röjer upp, desto rörigare blir rummet. Jag känner mig inte det minsta harmonisk, och påminner mig själv att jag vill välja något annat.

Jag stannar upp, gör ingenting. Absolut ingenting, mer än att känna det som känns inuti. Insikten är att jag förlorat mig i rörelsen, känslan att det är bråttom att få ordning. Den kommer ur tanken "allt måste bli klart snabbt, för först då kan jag vila och slappna av i mitt renstädade hem"!

Men hallå!!! Hur var det nu? Är friheten något som kommer sedan, i framtiden?

Nej, nej, nej. Nej!

Jag andas, tar tillbaka livet in i lungorna. "Här" (andas in), "nu" (andas ut). Allt får vara som det är.
När jag suttit med ordningspolisen en stund med hennes hand i min, slappnar hon av och verkar somna eller nåt.

Familjen återvänder från sina äventyr och vi äter hemgjorda semlor tillsammans. Minsting gapar stort efter sin fruktpuré. Lugnet är tillbaka inombords, och jag slås av hur stor kontrasten är jämfört med innan.

Nu har jag slutat rusa. Lugnt städar jag vidare, efter fikat. Helt i nuet är det faktiskt roligt att städa, och jag bara gör det, utan tankar på att jag blir galen över röran, eller klagomål att jag inte har det som jag vill. Helt närvarande i det lugn som bor i nuet gör jag bara mitt bästa, utan kamp. Jag lever, och vi får rent hemma. Jag är nöjd.

Det skulle vara kul att inreda mer japanskt, men det är inte längre något tvång. Jag kan alltid göra det jag trivs med, i drömmen. Bara för att jag jobbar med Kursen betyder det inte att jag slutar ha roligt, göra sånt jag gillar som att inreda hemma och lära mig ny matlagning. Jag kan välja de kläder jag tycker är snygga och bekväma, umgås med människor jag trivs med. Jag slutar ju inte upp med att ha intressen, även om jag inte längre dras till krogliv, skräckfilmer och OS, sen jag började med Kursen.
Det var dramadrottningen inom mig som älskade aktiviteter med nervpirr, men hon verkar inte vara med mig längre. Kanske har hon vaknat upp och hittat hem?

Jag ska väcka ordningspolisen också, och påminna henne om att hon redan är Hemma.

Jag vaknar upp i medvetenhet.
Jag är vaken. Nu.