Det surade för allt möjligt. Jag fick andas medvetet ett antal gånger, och bara vara med det som kändes inuti, så att jag inte skulle spotta ur mig alla klagomål egot erbjöd till mina barn. Egot hittade problem i det mesta: den överbelamrade diskbänken, dotterns högljudda hästgnägg, att havregrynen stod i fel skåp, att...
Jag kände mig som ett gnälligt småbarn som ville gråta högljutt när jag spillde kaffemjölken och när jag fastnade med kläderna i stolen. Egot ville förklara sig. Min tjurighet kunde faktiskt bero på mens, sömnbrist eller att min man inte plockat undan. Min ålder kom in i bilden också: "Du vet att det blir så här med humöret nu när du börjar komma upp i åren, du är säkert i förklimakteriet nu." Men jag köpte inte förklaringarna. Jag såg egots spel.
Min man åkte till jobbet, och lite senare skickade han ett sms med frågan hur det var med mig. Han hade väl märkt hur det var ställt. Mitt forna jag hade säkert skyllt på honom för att jag mådde skräp. Svaret han fick var: "Det är en perfekt morgon att vila medvetet. Allt spelas upp helt perfekt. Jag är fri. Nu." Bara att välja det svaret befriar oss båda. Ingen är skyldig till något. Den tjurighet jag kände hade ingenting med omständigheterna runtomkring mig att göra. Orsaken sitter alltid i sinnet, inte i världen. Det som sker omkring mig är effekten. Det är en sådan lättnad att minnas detta.
Men egot fortsatte att söka problem. Jag hade lämnat barnen i skolan och promenerade hemåt. Felsökningen var igång i huvudet. Det var som att egot måste hitta något att haka fast vid. När jag inte gick med på att följa med i de dramatiska tankarna angående ett problem, hittade egot snabbt ett nytt. Nu när jag vilar medvetet med tankarna är jag vaken inför det här. Förr drogs jag bara med, och det är lätt att se nu varför jag kunde bli deppig. Ser vi bara problem överallt, och gör dem verkliga, blir vi inte direkt glada...
Nu bad jag att få se på det hela med Kärlekens/Guds ögon, inte mina. Det hjälpte. Jag slappnade av, och jag märkte att jag faktiskt blev glad igen. Problemen försvann.
"Att lämna ett problem till den Helige Ande för att Han skall lösa det åt dig innebär att du vill att det skall lösas. Att behålla det för dig själv för att lösa det utan Hans hjälp är att besluta att det skall bli ouppklarat, olöst och fortsätta att ha makt att ge upphov till orättvisa och attack."
Efter lunch märkte jag att jag var trött. Återigen gjorde jag ett problem verkligt: sömnbristen. Jag var ute och gick igen med barnvagnen och hade fått med mig en bok ut, som jag känt mig dragen till att läsa, men som inte motsvarade mina förväntningar. "Vilket slöseri med tid", tyckte egot. Obehaget inuti växte. Jag överlämnade det till Gud, och det försvann igen.
Det låter enkelt, och är det faktiskt också. Bara vi vill lämna över rädsla och problem så kan vi göra det. Men visar vi att vi tänker fortsätta försöka lösa allt själv så kommer inte heller något gudomligt ingripande.
På kvällen var jag återigen trött, och det brukar betyda att jag ser barnens övertrötta "trams" som ett problem. Men nu gjorde jag inget motstånd, utan berättade istället en rolig, påhittad historia om familjen Stinkgroda. Barnen skrattade så de nästan ramlade av stolen och blev ännu mer fladdriga och tramsiga. Men det gjorde inget. Alla tänder blev borstade, och alla pyjamasar kom på som de skulle.
Det finns ingen skuld, inga problem. Ingen har gjort något, och ingen blir dömd. Hur mycket egot än skriker att skulden är verklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar