Samma gamla visa spelas igen, och igen.. Vad gör jag för fel?

Varför upprepar sig samma saker gång på gång? Vi möter samma typ av människor som behandlar oss på samma sätt. Samma tema kommer igen och igen. Mönstren är desamma. Det kan kännas som vi inte kommer någonstans över huvud taget, att vi bara går i cirklar.

Jag har fortfarande problem med det jag kallar för "klängig energi". När någon till exempel vill ha en kram av mig för att hen ska må bättre har hela min kropp reagerat med avsky, irritation eller rädsla (alla lika störande för min sinnesfrid). Förr skulle jag analysera det här: "varför reagerar jag så starkt?" Nu vet jag att jag inte behöver ha svaret på den frågan. Jag kan komma ihåg vem jag är, se att det jag upplever inte är verkligt, och förlåta. Egot tycker att allt är mitt fel och skrattar åt att det är jag som är en klängig idiot, vilket är egots sätt att tolka projektionen. Egot skriker att skulden är verklig!

Allt som stör eller upprör oss på något sätt bottnar i separation - i samma "gamla" ursprungskonflikt - att vi (skenbart) skildes från vår skapare. Det var vi som "lämnade" men har projicerat skulden på Gud, och nu fruktar vi Honom.

Den skuld vi kände var alldeles för fruktansvärd att mäkta med. Splittring och projektion var de mekanismer som tycktes rädda oss undan vår egen skuld. Det som var en enda konflikt verkar nu vara ett myller av separationstankar att förlåta, och skulden verkar ligga utanför oss, vilket inte är sant.

Allt sker inom oss. Där har vi den rättsinta delen, och den som behöver rättelse.

Samma person kan visa mig samma sak, igen och igen och igen. Trots att jag förlåtit och förlåtit och förlåtit.

Ja, här är det lätt att tro att man gjort något fel eftersom inget verkar hända. Det är inte sant, ett mirakel sker alltid, och påverkar oss och andra på sätt vi kanske märker - eller inte. Kanske kommer förändringen på ett helt annat sätt än vad vi trott. Helandet sker på alla nivåer.

Det som verkar upprepa sig i vårt liv, på ytan, är bara toppen av isberget. Därinunder ligger den omedvetna skulden. För varje gång vi förlåter minskar det, underifrån. Vi fortsätter att bara se toppen, men för varje mirakel försvinner en liten bit där under.

Det som verkar vara samma sak är inte det, olika teman och händelser ligger under det vi ser. Vi behöver inte veta varför, det är bara så det är.

Vi behöver inte veta exakt vad det är vi förlåter (vi har många händelser i bagaget, och ändå inte, för vi är hemma i Gud nu), det enda vi behöver är att utföra de mirakler vi blir kallade till.