Mörker

En natt utan sömn. Hjärtat slog i rädsla, utan att veta vad jag var rädd för. Kroppen var varm, svettig. Jag lät känslan vara, bjöd in. Omfamnade. Tankarna gick från det ena till det andra. Jag lät dem föra mig ännu längre in i mörkret.

För några år sedan kunde jag vakna och ha ångest. Jag minns panikslagna andetag i eld. Att vara skräckslagen utan att förstå varför.

Det jag gick igenom natten till idag, var som ett milt eko av vad jag upplevt tidigare. Kanske hade jag stämplat detta som svårare om jag gjort motstånd.

På dagen idag hade jag värk i kroppen och sorgsna känslor, där var någon/något i mig som skrek att hon inte ville vara här. Det känns inte ens som det kommer från det här livet. Jag älskar mitt liv, det här jag har nu, men så finns den där smärtan också.

Jag kramade om mig själv, och sa "ja, det är så här du känner, det är helt okej."
Jag vet att det inte handlar om att söka förändringar i det yttre. Det enda jag behöver göra är att sluta göra motstånd. Det finns ingen annan som är så bra på att leva just mitt liv som jag.

Det är en tid för transformation. De nattliga drömmarna visar upp ett flertal skuggsidor, och det är bara att tacka och ta emot. Förlåta.

Jag förlåter mig själv för att jag trott mig vara bristfällig. Otillräcklig. Att jag skulle vara skyldig till separation. Jag förlåter mig själv för att jag gjort separationen verklig, att jag trott på den: "Jag har ingenting gjort. Jag är oskyldig. Jag har inte orsakat någon separation, och jag är helt utan brist. Den Helige Ande vet vem jag är och jag vilar i Gud. Jag har aldrig lämnat Honom."