När jag slutar ställa krav på mig själv, hittar bortom alla måsten... Då ställer jag inte krav på andra heller, till exempel min man. När jag i varje handling ger mig själv det jag vill, blir energin så mycket mjukare, och jag som trott mig ha svårt för närhet kryper ihop som en liten katt i hans famn.
Det är lustigt. Att jag ser just en katt. Katten sägs symbolisera självkärlek. Jag har varit allergisk mot katter sen jag var barn. Vad har jag egentligen varit allergisk mot? Att inte känna självkärlek? Att människor i min omgivning inte älskade sig själva? Var jag så avskärmad från SjälvKärlek att jag fick symtom?
När jag ger till mig själv och känner den underbara känslan av frihet och kärlek, då önskar jag bara att andra ska få uppleva samma sak. Vi behöver inte kämpa med livet. Vi kan slappna av och göra det som känns rätt. Falla in i livet självt. Om detta väcker rädsla har vi inlärda mönster vi kan befria oss från. Här hjälper terapi. Terapi hjälper däremot inte om vi fortsätter agera på ett sätt som inte är sant för oss. Om vi bor kvar på en plats som känns fel, kan ingen terapi i världen hjälpa till med den frustration som uppkommer av känslan att vara på fel ställe. Om jag däremot flyttar till en bostad som känns rätt, så försvinner frustrationen. Vi kanske blir rädda när vi tar de första stegen, eller ens tänker tanken på att flytta. Men är det rätt så är det, och enda sättet att skingra rädslan är att möta den. Se på den, och agera ändå.
Mirakel sker när jag är sann mot mig själv. Jag känner villkorslös kärlek till alla. Och då menar jag alla. Jag kan se inlärda mönster, där andra (som är en spegel av mig själv) inte vaknat upp till sanningen än. Men det är inte verkligt. Det är jaget (som inte finns) som tror på separation som spelar teater. Främst ser jag bara kärleken i dem alla, och alla är så fantastiskt vackra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar