Tanken är orsaken, kroppen visar effekten

Hur kan våra föreställningar, tankar och val påverka hur kroppen känner sig? Det är för att orsaken alltid finns i sinnet. Väljer jag att agera med rädsla, utifrån egots tankar om separation, kan olika symtom uppkomma i kroppen. Orsaken finns aldrig i världen. Det vi ser utanför oss är en effekt av vad vi tänker. 

Idag, efter flera månaders problem med handleden gick jag till läkare och sjukgymnast. Det visade sig att det är inflammation i senskidorna i handleden. Det kallas för De Quervains syndrom.
Mina symtom hindrar mig från att flexa handleden, att greppa och vrida med handen. Även armbågen har smärta på två ställen. ”Överansträngning”, sa läkaren. ”Vanligt hos ammande mödrar, varför vet man inte”, sa sjukgymnasten. 

Men jag tror jag ser vad det handlar om. Jag brukar ju läsa symtom. Det har jag alltid varit intresserad av, sen jag var liten.

Handledssmärta kan visa på en psykologisk handboja. Jag tror inte jag är ensam att uppleva det som mor till småbarn. Jag älskar mina barn, det gör jag verkligen, men visst händer det att jag kan känna mig fastlåst, ofri i många situationer hemmavid.

Att det är just höger hand och arm som smärtar visar att mitt ”problem” rör mor, barn eller hem, eftersom höger arm i mitt fall symboliserar detta (det är dock vanligast att vänster arm visar dessa mönster, det beror på handdominans).

Jag sitter fast i något som rör barn och hem. Helt klart.

Det smärtar när jag rör på tummen, och tummen kan ses som pådrivaren, den som kontrollerar och styr.

Inflammationen är i senskidorna som har som uppgift att skydda benen från friktion. Om ben eller muskler skulle skadas tyder det på en självnedvärdering. 

Att skydda barn/familjen från friktioner (=motsättningar och bråk), och mig själv från att känna självnedvärdering, genom att vara gåpåig och kontrollerande, har slitit på det/den som skyddar (jag). = jag har slitit ut mig genom att ständigt ha koll och ligga steget före, ta befäl och ordna upp stridigheter. Jag har försökt skydda mig själv från mina känslor. 

Det här motsvarar inte mitt sanna jag. Jag har trott att jag måste strida för att nå resultat. Men strid leder inte till fred i min värld. Att inte kunna flexa handleden tyder på att jag inte varit särskilt flexibel med barnen, och min svårighet att greppa med handen visar precis just det: upplevd svårighet att greppa situationer kring barn och familj.

Mitt sanna sätt att vara med barnen är mycket lugnare. När jag backar, och lyssnar in, förankrar jag den feminina energin. Jag har tonat in på den, och följt min sanning, det vet jag, men jag har förmodligen inte nått hela vägen, eftersom jag fortfarande har så ont. Inflammationen tyder på återhämtning från konflikten. Att återhämtningsfasen är så lång, flera månader nu, tyder på att jag inte frigjort de tankar och känslor som ligger bakom. 

När tillfällen uppkommer då känslan av förlorad kontroll skriker i mig, kan jag stanna upp och bara vara, omfamna mig själv. Vad väcker dessa situationer inom mig, när det förtvivlade gapet vrålar att jag bör ta kontroll? Om jag bara möter den känslan inom mig, med medvetenhet – vad händer?

Armbågen visar att jag vill ha mer utrymme. Eget space, vara för mig själv. Det är sant för mig att få vara ifred då och då. När jag erkänner det här för mig själv, att det är viktigt, slutar jag köra över eremiten inom mig. Jag låter henne få dra sig undan, slutar säga att hon måste skärpa sig och vara som folk.

Jag tänker utmana mig själv ännu mer hemmavid. Fortsätta landa i att vara sann mot mig själv. När är det korrekt för mig att agera eller säga något, och när är det korrekt att bara vara tyst?  Det är så viktigt att vila i medvetenhet för att hamna rätt, annars är det egot som styr!

När jag slutar att driva på, styra upp, ta tag i något med rädsla som grund, och istället landar i medvetenhet och väntar in den respons som kommer inifrån min sanning känns allt helt korrekt.  

Egot behöver inte styra familjelivet. Egot vill gärna planera, och jag har en sida som oroar sig för allt. Visst kan det vara bra att se faror i god tid, men den här övervakaren behöver inte vara igång ständigt och jämt.

Jag ser hur det är sant för mig att vila helt i nuet, där jag inte måste styra allt in i minsta detalj (även om jag har ett makalöst detaljsinne och känner mig driven att ordna så allt ska bli rätt). Det är också sant för mig att fixa med sysslor hemma först när min energi byggts upp, inte ur stress eller frustration. Frustration är ett tecken på att jag går fel väg. Känslan säger: "stanna upp!" och att jag behöver vila eller göra något kul, istället för att plocka, städa och styra upp saker hemma.

Tack kära kropp för att du hjälper mig att se.