Det här kan vara klurigt om man är van att till exempel alltid säga ja till barnen, om man som jag haft en programmering att det är kärlek att uppoffra sig för andra. Det finns så många kollektiva föreställningar om hur en mamma "ska" vara. Jag har fått syna ett flertal av dessa föreställningar, som jag försökt leva upp till. Jag tror inte en enda har stämt in på den jag verkligen är i mitt hjärta.
Jag hade en bild av mig själv att jag skulle vara en mamma som alltid fanns där, som var hemma mycket, som bakade och lekte, hittade på roligt pyssel och glada upptåg. Jag trodde att det här var jag, och jag kunde känna en aning tillfredsställelse när jag levde upp till den här bilden. När jag var en så kallad duktig mamma. (ursäkta jag måste kräkas lite...)
Men jag vill inte vara en "duktig mamma". Jag vill vara jag. Under alla inlärda föreställningar håller jag fortfarande på att hitta mig själv. Tycker jag verkligen om att vara hemma med barn varenda dag? Svaret är ett rungande NEJ. Jag kan höra förfärade åsikter i det kollektiva. "Varför skaffar man en massa barn om man inte vill vara med dem?", "tid med föräldrarna är vad barn främst behöver", "det är bra om varje barn får en egen lekstund med en förälder varje dag". Allt det här blev en massa krav som jag försökt leva upp till. Men det slutar bara med en stor tyngd och jag tänker att det inte är så konstigt att jag ofta har ont i kroppen, eller värk i handleden.
Hur vill jag vara mamma i den här familjen?
När jag säger ja till mig själv i varje liten handling, i varje fråga jag får, tar jag hand om mig själv, och genom detta känner barnen att jag är närvarande med dem. Vi har det som allra bäst när jag ger till mig själv först. Jag älskar det, och barnen överöser mig med kärlek och komplimanger. "Mamma, du passar så bra i det där halsbandet! Du borde ha det varje dag!", "Mamma du är bäst", "Mamma, du ska få en kram..." och så vidare.
Bara för att jag tar hand om mig själv först betyder det inte att jag inte älskar mina barn och inte vill vara med dem. Jag är eremit och hon måste få utrymme att andas. Annars kan jag inte på riktigt leva. Eremiten hjälper mig att göra det jag älskar: skriva. Jag behöver vara hemma mycket på egen hand för att känna mig sann mot mig själv.
Det här kräver en hel del närvaro och medvetenhet. Jag behöver flytta fokus från huvudet och känna in med kroppen. Inom mig får jag en stängd känsla om svaret är "nej" på en fråga. En öppen, expansiv känsla uppstår om svaret är "ja". Den får mitt hjärta att sjunga!
När jag kommit i kontakt med det som känns rätt behöver jag göra aktiva energihandlingar. Inget händer om jag stannar i tanken. När jag börjar agera, även i små steg, sätter det igång processer. Det kan göra ont, det kan komma upp rädsla, men det är vägen till frihet.
Frihet. Jag smakar på ordet. Frihet är fritt från rädsla, från gamla begränsande tankar. Jag vet att jag redan är fri, jag kan känna det. Det är öppet, fritt, härligt, expanderande. Gudomligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar