"Världen som inte finns", tänkte jag. "Livet som redan levts. Det är ingen mening att försöka göra någon skillnad i en värld som inte finns." Jag lät egot prata inom mig. Sura, spotta och fräsa.
"Varför göra någon ansträngning i världen överhuvudtaget när min enda uppgift är att vara mirakelsinnad och förlåta?", "Jag vill vara hemma nu!" (Samtidigt vet jag att jag är hemma nu...)
Den här hemlängtan drabbar mig ibland och kan kännas riktigt svår. Den kan finnas där även vackra dagar vid havet, i glittrande silverblänk, i salta dopp, jordgubbar och vaniljglass. Den finns där även när jag tycks ha allt livet kan erbjuda. Lugn och ro. Kaffestund på balkongen. Blommors doft. Pennans raspande mot papperet. Barn som rofyllt leker, nynnar.
Tankarna fortsatte sitt malande och vad kunde jag göra annat än att bara vara med dem, vila med dem?
Just nu har jag en tröttsam period där glädjen och energin svajar. Att veta att jag inte ens är här skänker ingen lycka. Inte just nu.
Att vila med melankolin är det bästa jag kan göra. Låta känslorna vara som de är. Jag behöver inte göra någonting med dem. Scener ur mitt liv spelades upp idag. Det var från tiden när jag var ensam med mina tre äldsta barn - alla då under fyra år - när min man var väldigt sjuk och var inlagd på sjukhus i perioder. Det var en tuff tid där jag kände mig tvingad att bara fixa allt ensam. Budskapet som kom till mig nu var: "Lita på Gud. Du trodde du var ensam, och fick därför uppleva det. Du är aldrig ensam. Budskapet är tillit. Lita på Gud. Det är vad du behöver lära dig."
Jag ser att jag rusade på i stress och oro, istället för att slappna av och komma ihåg tilliten. Jag hade förstås hela tiden tillgång till guidning inifrån, men lyssnade inte eftersom jag var så upptagen med det lilla jaget, och med tankarna som sa "jag bara måste fixa detta själv!"
Allt det här kommer upp i mig nu eftersom jag börjat vara mer sann mot mig själv. Jag har sagt ja till hela mig, och börjat göra det jag vill göra. Självklart ska gamla känslor av meningslöshet, kamp och tvång rensas bort. Det känner jag mig djupt tacksam för.
Jag har min uppgift. Även om allt redan har hänt så vet jag riktningen i detta liv. Min inre vägledning berättar för mig att visst ska jag skriva, om barn, eftersom jag är en slags ängel för dem, men den största transformationen sker genom mitt sätt att vara. När jag själv är den förändring jag vill se i världen, då sker mirakel!
Ske Din vilja. Din vilja är min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar