Idag såg jag att det är besvikelsen som bara vill bli sedd och hörd. Mina förväntningarna infriades inte och besvikelsen blir en följd. Här ser jag hur jag fullkomligt är ute och cyklar med egot. Om jag inte bestämt innan jag mött en medmänniska hur jag vill att hon ska vara, utan bara älskar henne som hon är, blir jag inte heller besviken.
Idag gjorde jag ett medvetet val att inte tala skuldbeläggande till någon. Självklart blev jag prövad, och självklart var det i situationer som rörde barnen. Att tro att någon annan har skuld, har gjort något fel, är att bestämma att jag själv har det. Vilka förväntningar har jag på mina barn, och hur mycket skuld försöker jag ge dem när de inte lever upp till mina förväntningar? Det här behöver jag se på närmare. Det blir kanske inte så vackert, men det känns mycket viktigt.
Jag lekte med tanken: Vilka förväntningar hade jag på mina föräldrar när jag kom till Jorden? Hur ville jag bli bemött? Jag tror att det är här besvikelsen börjar. Våra föräldrar är liksom inte Gud, så de kan omöjligt veta hur vi vill bli bemötta i varje stund, eller svara på varje liten signal, även om alla gör sitt bästa.
De förväntningar vi har på omgivningen är egentligen hur vi vill bli bemötta av oss själva. Vad sägs om att börja möta mig själv på det sättet nu? Känslan som öppnades i den här frågan var öppen, fri och kärleksfull. Levande.
När vi möter en partner vill vi ofta att hen ska ge oss det vi saknar, det vi inte tyckte vi fick från våra föräldrar. Det här är förväntningar ingen kan leva upp till. Jag kan se att det inom mig funnits en önskan att någon alltid ska förstå vad jag vill, kunna läsa mina tankar. Visst har jag en önskan om att bli så fullständigt intimt och omedelbart mött att känslan av behov aldrig hinner uppstå. Det här kan nog bara liknas vid hur endast Gud kan svara sina barn.
Eftersom jag är del av Gud... Hur svarar jag mig själv? Hur är det att bli helt och hållet mött och älskad av mig själv? Det är detta jag söker? Under begären, behoven... Vad säger rösten i mörkret, hungern? Vågar jag lyssna?
När jag känner mig ensam med "allt" är det för att jag är rädd. Rädd för att jag inte ska klara det. Hjälplös. Rädd för att förlora kontrollen. Jag möter mig själv i dessa rädslor. Heligheten i mig omfamnar detta och jag landar i trygghet. Lugn.
Jag vill bli sedd och hörd, känslomässigt bemött - så jag ser och hör mig själv, tillåter mig själv att känna allt som kommer upp. Medvetenheten omsluter allt och känslorna lugnar sig, som vågorna på havet efter en storm.
Mitt liv är mitt. Allt jag upplever. Precis allt. Sättet andra möter mig på är en spegel av hur jag möter mig själv. Vill jag känna mig älskad älskar jag mig själv. Det är faktiskt inte svårare än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar