Är det kärlek att gå andras vilja till mötes? Att sätta andras önskningar framför sin egna?
Jag vaknar just nu upp ur kärlek är att offra sig. Sedan jag började följa min egen vilja, i självkärlek, händer något med kroppen. Det är svårt att komma ur sängen på morgonen eftersom den har så ont. Mina knän smärtar som någon kört in knivar i dem.
En bild kommer upp för mitt inre: en människa faller ned på knä, i underkastelse. Hon offrar sig för andra, för det är så hon lärt sig. Hon böjer sig. "Vi tar hand om varandra, tar ansvar för andra" - men på bekostnad av den egna individen. Om vi jämt och ständigt sätter andras vilja eller behov främst och tar hand om andra utan att egentligen vilja det, slutar det med att vi bränner ut oss. Det här kan sitta så djupt att det känns riktigt fult att vara självisk (=ta hand om sig själv och göra det man själv gillar).
Jag har skrivit förut: Ge som Gud ger. Men Gud har aldrig bett oss uppoffra oss eller ständigt finnas till hands. I så fall är det kärlek att passa upp på någon, att alltid släppa det man själv har för händer för att hjälpa någon annan. Att ständigt serva sina barn så fort de vrålar "mammaaaa!". Säger det nej i hjärtat så är det nej.
Eftersom jag är så van gå inåt för att prata med kroppen, min egen och andras, frågar jag mina knän om de har något att säga kring smärtan. Svaret kommer omedelbart och jag vet att det är sant. Vänster knä säger "jag måste göra som han vill så han inte känner sig som ett offer". Smärtan är alltså återhämtning* efter att ha slutat anpassa mig efter mansperson/er. Jag har tidigare gått emot mig själv, följt hans vilja, så han inte skulle riskera att möta sina känslor. Hans negativa känslor kanske skulle leda till att jag blev avvisad eller övergiven, vilket jag varit livrädd för. Är det här kärlek? Ganska onödig fråga...
Höger knä säger: "man offrar sig för andra". En sanning jag gjort till min. Man offrar sig. Punkt slut. Inget att diskutera. "Nu är det din tur att offra dig." är ett uttryck jag känner igen. "Kom igen nu... offra dig lite...?" Gör som andra vill. Följ flocken. Ge upp individen. "Men jag vill...", sa min röst, och det är den jag gör mitt bästa att lyssna till nu.
Jag hittar min lust och vilja genom att följa min inre kompass och agera när det säger ja, och säga nej när det känns nej. Det här är inte bara enkelt, roligt och fullt av självkärlek, det väcker också upp rädsla, oro, och en enorm trötthet. Som om jag är utmattad efter ett helt liv där jag inte riktigt följt mig själv. Jag var inte beredd på att det skulle kännas så här. Men nu finns ingen återvändo...
*Smärtan kommer i återhämtning, när vi slutat göra något vi upplever konfliktladdat. Det är därför många blir sjuka när semestern kommer, när en svår relation upphör och så vidare, när vi sagt ifrån åt någon och så vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar