Jag påminner mig om att känna in i kroppen, eller hjärtat, där jag kommer i kontakt med den tysta närvaron som vet allt. I tystnaden - när jag slutat grubbla - kommer svaren. De bara finns där, som en vetskap, en tyst inre visshet.
Ibland vill jag fråga om vad som ska hända längre fram, i framtiden, men då får jag inga svar. De svar jag får handlar om nuet, det jag ska rikta in mig på just nu. Det är ju nuet som avgör hur nuet i framtiden ska bli. Börja där du står. Hur svarar du an på livet just nu? (svara an= ta ansvar för mitt liv.)
Nuet är den enda plats livet pågår.
Idag har jag övat mig igen på att vara i mig själv, i självkärlek, vad som än händer. För ett av barnen blev det protester och en del ilska när våra viljor krockade. Men tid öppnade sig för mig att göra det jag ville. Det blev en skrivstund på balkongen när barnen lekte, med riktigt bra musik till, och jag tog en löprunda på eftermiddagen. Det här var supermumsigt för kroppen, som dessutom ville dröja sig kvar i naturen. Raklång lade jag mig, mot marken, med fingrarna i jorden och solen i ansiktet. Hela jag dansade av glädje.
Det slår mig att jag satte mig själv på paus när jag fick barn ännu en gång. Det måste inte vara så. Mina barn vill inte ha en mamma som uppoffrar sig. Jag tror de föredrar en livs levande mamma som älskar sitt liv!
När jag tar hand om mig själv känner jag att jag lever. När jag går emot mig själv, och varje dag gör sådant jag inte vill är det som att välja döden.
När jag sprang idag i skogen, och hjärtat pumpade runt blodet i hela kroppen befann jag mig på rätt plats, och helt i självkärlek. Det är i den kärleken barnen vet att de är älskade. Den sprider sig till alla jag möter.
Jag väljer livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar