Så som jag tänker så blir det.
Eftersom jag älskar att skriva och ännu inte har ett liv där jag främst sitter på min kammare och skriver, vill jag gå djupare för att riva de inre barriärer jag upprättat mellan mig och friheten att göra det jag vill.
Berättelser vill komma genom mig. De virvlar fram som en flod. Som nedladdningar kommer varje story och när jag fattar pennan, öppnar upp för medvetenhet, kommer orden... Trots att jag inte tror att de ska vara där, så är de det. Varje gång.
Om jag inte ger utrymme för skrivandet skapas ett tryck inom mig. Det är instängt, depressivt. Slussen stängs om det flödande vattnet. Det här är förstås inte mitt högsta uttryck. Återigen har jag trott att jag är ett litet "jag", fastlåst i rädsla. Rädslan vinner varje gång jag väljer att göra något annat än det jag känner är sant för mig inifrån.
När jag ber om att finna de begränsande föreställningarna kommer de. Den första frasen är: "Man kan inte leva som författare". Den förklarar den olustiga, svarta känsla som hängt över mig som ett spöke när jag i perioder haft möjlighet att skriva varje dag. Glädjen fanns där också, men det låg en tyngd över mig som.... jaa, självaste döden? Att välja att vara författare är som att gå rakt in i döden tycker egot, som vill att jag ska inrikta mig på att kämpa och överleva i en osäker och begränsad värld.
Att välja skrivandet ändå, trots egots rädsla, är vad jag alltså bör göra. Se rädslan och agera ändå. Jag ser också att jag inte behöver identifiera mig med att vara författare, och jag behöver inte tro på den gamla föreställningen att jag inte kommer överleva. Det finns inget litet separat "jag" som dessa ord kan fästa i! Sanningen som kommer är: Jag är den öppna närvaro där skrivandet får komma igenom.
Det är inte jag som skriver. Jag är medvetenhet som ger skrivandet möjlighet till uttryckande. Känslan blir helt annorlunda. Från att ha sökt frihet känner jag mig nu som Friheten Själv. Jag är frihet, jag är!
Nästa föreställning som kommer handlar om pengar. "Pengar kommer inte i min riktning när jag väljer skrivandet." Jag kikar på vilken mening pengar har för mig, och får upp ordet "möjligheter". Pengar står alltså för möjligheter. Det känns som jag stängt av mig för möjligheter, strypt inflödet.
Jag öppnar upp för mottagande inom mig, och känner, vet: Jag är den öppna närvaron för ändlösa möjligheter.
Även min vilja verkar på något sätt strypt. Det kommer en föreställning från en gammal tid. Den muttrar: "Hur skulle det se ut om alla bara gjorde det de ville hela dagarna?!" Den nya tiden svarar genast, med glädje, eftersom den känner frihet i påståendet: "Ja, hur skulle det se ut? Vilken värld kan vi skapa där alla är fria att göra det de vill?"
Den gamla tiden tror att inget kommer att bli gjort om vi följer vår egen unika, sanna vilja, som i sitt högsta uttryck är Den Gudomliga Viljan. Där finns en tro på att stammen inte överlever. Den nya tiden vet att individens bevarade inre vilja är vägen till att allt blir gjort på ett långt mer effektivt sätt, utan omvägar genom kamp och ohälsa.
Jag ser ett inre barn som fortfarande tror att hon inte är fri att göra det hon vill. Hennes vilja är i separation, hon känner inte gudomlig support. Jag öppnar upp för medvetenheten i ordet "vilja" och då kommer den. Den Gudomliga Viljan. Här finns ingen som helst avsaknad av stöd eller tillit. Jag är en öppen närvaro för Den Gudomliga Viljan.
Jippi! Frihet, jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar