När tankarna drar mig med in bakom dunkla ridåer glömmer jag bort mig själv, likt ett storögt barn som lyssnar till en skrämmande saga. Ju mer jag tror på historien desto djupare går jag in i en isolering. Min hud knottrar sig på armarna, trots brännande sol mitt på himlen, het panna, het svart tröja.
Isoleringen vill att jag drar mig undan, skyddar mig från den värld som är uppbyggd av separation, där jag kan bli lämnad utanför. Gömd och glömd, eller... död.
Jag ruskar liv i mig innan det hela går för långt, väcker mig ur det sovande sinnet. Byter fokus. Mitt i fåglarnas kvitter och genom det knastrande gruset under mina fötter finns den. Närvaron.
Medvetenheten.
Där landar jag. Är med den. Tankarna får hålla på om de vill. Men de upphör när jag fokuserar på självaste grunden till dem.
När jag söker vägledning är det i medvetenhetens stillhet svaret kommer.
Samtidigt upphör allt sökande efter "den rätta vägen". När "mindet", egots tankesystem som baseras på överlevnad, inte längre får styra. Då upphör rädslan. Som om den aldrig funnits.
Jag blundar en stund. Vilar helt i mig själv.
När jag slår upp ögonen ser jag ett barn med en lysande gul T-shirt. Med stora bokstäver står det på bröstet: Keep doing what you love.
Yes! Det är inte svårare än så. Och när jag gör det jag älskar vilar jag naturligt medveten. I love it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar