Vart jag än går

"Djupt inom dig finns allt som är fullkomligt, färdigt att stråla genom dig och ut i världen. Det kommer att bota all sorg och smärta och rädsla och förlust, eftersom det kommer att hela sinnet som trodde att dessa ting var verkliga, och som led på grund av sin lojalitet mot dem." 

Jag började morgonen med dagens lektion, så fort jag steg upp, då jag faktiskt för en gångs skull fick en stund för mig själv. Jag satt stilla med slutna ögon och upprepade dagens tankegång: "Gud går med mig vart jag än går." Sen var instruktionen att vända mig inåt, utan att anstränga mig att tänka på någonting. "Försök att tränga mycket djupt in i ditt eget sinne, och hålla det fritt från alla tankar som skulle kunna avleda din uppmärksamhet. "

Det här var riktigt behagligt och det var lätt att nå djupt. 

Jag undrar nu i efterhand om jag drog ur någon slags propp där inne i mitt inre... för sedan forsade gamla mönster upp och det mesta ställdes på ända under dagen. Ett starkt behov av att sätta gränser till höger och vänster dök upp. Det här är ett gammalt problem jag haft - att inte säga ifrån. Och jag trodde jag var klar med detta, men idag kom det upp med förnyad kraft så jag nästan blåste omkull. Vi pratar vulkanutbrottkänsla inuti. Mamma Mia. 

Jag upprepade tankegången då och då, under dagen, men medvetenheten, Gud, har känts mycket avlägsen. Kanske är det för att Han just då är extremt nära. Jag bestämmer mig för att det är så. 

Han är med mig hela tiden, vart jag än går. Tack.