Om jag följer egot går jag alltid emot min inre sanning. Egot känner ingen kärlek, och jag tonar hellre in på kärleken som älskar mig villkorslöst. I denna kärlek är jag alltid trygg, skyddad och omhändertagen. Osårbar. Jag är ett med den här kärleken. Det finns ingen separation.
Maria finns inte. Vi kan se vår "existens" här som en lek i formens värld. Men jag behöver inte ge upp den jag är i den här världen och bli ett "ingenting"... Men jag ser med vakna ögon på min ovilja ge upp min identitet och detta universum. För även om jag verkligen vill komma Hem så finns i mig en ovilja att släppa taget.
Jag vet dock att jag kan ha kul här med vad som ändå verkar pågå, men komma ihåg att allt är en dröm.
Jag vill ha riktigt roligt här tills äventyret är slut, bara för att jag vet att det går. Jag minns vad världen är till för: förlåtelse. Och visst är det därför jag lättare bryter mig loss ur rädslans trånga utrymme. Bubbla efter bubbla sprängs och jag når större frihet för varje gång.
Vad är det egentligen som hindrar mig från att leva det liv jag vill? Rädslan får mig att darra till ibland, men den är inte farlig längre. Jag stirrar på den, och den skingras fortare än någonsin, när jag inte undviker den. Det som verkar som hinder på min väg är förlåtelselektioner. Ibland behöver jag tid att ta mig fram, ibland går det snabbt. Men det finns ingen rangordning i mirakler. När jag förlåtit ser jag att det aldrig fanns något hinder, annat än i sinnet.
Sinnet skapar min varseblivna verklighet. Hur många begränsande rädslor ska jag omfamna innan allt tar slut? Efter varje möte av rädsla skiftar något inom mig och en ny värld öppnas. Ibland går det så fort att jag själv inte ens hänger med. Det känns som jag lever flera livstider på en enda.
Ändå har inget hänt, i verkligheten. Allt är på lek, i drömmens värld.
Vilken värld vill vi drömma fram, här och nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar