Barnet är alltid utan skuld. Det
finns inga undantag från detta påstående. Detsamma gäller även vuxna. Ingen har någonsin varit skyldig till
något. Endast tankar vågar påstå annat. Dessa tankar dömer, klagar och
kritiserar, och härstammar från vårt lägre jag, egot, som tror att vi är
separerade och ensamma, åtskilda från vårt innersta väsen, källan till livet
självt. I en känsla av separation sitter vi fast i en kamp för överlevnad, där
den enes bröd kan bli den andres död, där vi tävlar, presterar och använder
huvudet som kompass. Vi söker lyckan utanför oss, där den aldrig finns. I
identifikation med det lilla jaget jagar vi runt i världen för att avhjälpa den
brist vi känner, utan att inse att vi redan sitter på den skattkista vi längtar
efter.
Vi behöver återknyta kontakt med vårt
ursprung, följa den inre kompassen och leva ett med varandet. Genom att vara i
kontakt med oss själva i våra dagliga handlingar är vi de varmaste förebilder
för våra barn. Minnet av denna bibehållna kontakt bevaras inom barnet. I
stunder av svårmod senare i livet har hon lättare att finna mening och att
känna sig ”rätt”, för varandets trygghet förankrades under barnaåren.
Människans törst stillas i floden i hennes innersta väsen, där hon får bibehålla kontakten med sig själv, den hon i
sanning är, i varandet. Nutidsmänniskan har tappat denna enhetskänsla, och
söker fylla den inre känslan av brist från något som inte finns – från världen
utanför henne, som endast är en spegel av hennes tankar.
Genom andra människor kan vi bli
hela. När vi möter andra får vi möjlighet att möta våra konflikter och trauman.
När vi blir upprörda över andras beteende är det för att de speglar sidor i
vårt psyke som bär på skuld. Andra uppvisar de separationstankar vi behöver
göra upp med, sona, för att återfinna oss själva som de rena kärleksvarelser vi
är, där vi återupptäcker känslan av helhet, där inget saknas, eftersom ingen
brist eller separation någonsin funnits.
Så som vi tänker så blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar