Gudomligt stöd

Något som hindrat mig att börja med något nytt är rädslan att inte ha stöd. Jag har glömt att se och veta hur jag alltid har gudomlig support.

Jag kan göra det jag vill, det som får hjärtat att sjunga.

Egot letar gärna bevis hur jag inte får stöd. Men avsaknaden av materiellt stöd eller stöttande ord från "andra" pekar på att jag behöver packa upp det gudomliga stödet inom mig, eller riva de murar jag ställt mellan mig och det. Tänk att jag först nu fattat detta! Allt jag saknat är det jag inte funnit i min inre skattkista!

Min inre vägledare pekar ut riktningen, visar nästa steg på min väg. Om jag inte tar det, utan låter rädslan styra, går jag emot min inre sanning och det skapas ett ohälsosamt inre tryck. Om jag går emot mig själv för att jag låter andra vara vägvisare går jag inte min väg. Andra kan ha idéer om vad som är bäst för mig... Vi kan ha ärvt idéer från vår familj, t ex "välj jobbet X så tjänar du bra med pengar", "man måste arbeta och kämpa för att komma någonstans", eller så har vi anammat samhället eller vännernas synsätt. Men jag vill följa min inre vägvisare i alla lägen. Gör jag det kanske rädsla väcks, men det är bara ett gott tecken på att jag håller på att lämna illusionen av att vara i säkerhet och överlevnad. Egots trygghetszon.

Jag ser hur jag ännu mer behöver följa den inre kompassen även i familjelivet. Jag tar fortfarande mycket ansvar, och den inre vägledaren kallar mig att lämna ansvar till personer som kan ta det själva. Jag har påstått att jag måste ta ansvar eftersom vissa inte klarar det själva. Men har jag ens låtit dem försöka?

Många uppvaknanden sker på livets väg... och jag ser fram emot fler.