Men hur mår jag när jag dagarna i ända gör saker för andra, och aldrig för mig själv? Ja, efter många års erfarenhet vet jag att det inom mig byggs upp mycket frustration.
Frågan är varför jag gör saker för andra... När blev andras välbefinnande mitt jobb? När jag har en liten baby, ett barn som inte själv kan ta ansvar, då får jag sätta mig själv åt sidan en del, men vad gäller andra människor behöver jag inte göra det! Vilken frihet det är att vakna upp till detta. Det är som att släppa en hel säck med tunga stenar.
När jag följer mig själv, vad jag vill, på alla områden i livet, är jag sann mot mig själv och kan slappna av. Jag har roligt! Barnen slipper möta en frustrerad, frustande och slutkörd förälder.
I familjelivet fick jag tränga igenom en del gamla föreställningar innan jag hittade in till vad som i sanning känns rätt för mig. Det som känns sant, är sant. Förut trodde jag att det var enormt viktigt för mig att ha ordning och reda och att varje persons behov skulle mötas omedelbart. Jag kämpade verkligen för att ha det så, med enorma krav på mig själv. Det fanns en hel del kontroll i det här beteendet, och när jag kände efter upptäckte jag att det här inte ens var mitt sätt. Jag behövde gå djupare för att hitta mig.
Jag fann att jag ska vara sann mot mig själv i varje liten handling tillsammans med barnen.
Vill jag inte läsa en bok när barnet ber mig, så säger jag nej. Förut sa jag alltid ja, eftersom barnets behov alltid skulle komma först. Vill jag inte plocka upp efter barnen så gör jag inte det! (Förut plockade jag ständigt undan eftersom jag trodde jag var ett med en kontrollerande, felsökande energi som ville ha allt ordnat och städat, där minsta lilla fel behövde rättas så fort som möjligt.) När jag sökte inåt fann jag istället en mjuk energi där jag tar ansvar för mitt eget välbefinnande i alla lägen. Jag överlämnade barnens saker och kläder till dem. Stökar de till i sina rum? Inte mitt ansvar. Inget jag ångar upp mig över längre. Slänger de kläder och skor i en enda röra i hallen? Jaha? Jag kan faktiskt bara släppa det. Förr kunde jag bli militärisk emellanåt. Nu säger jag bara enkelt, och helt avslappnat, utan skuldbeläggande: "du har saker att plocka upp i hallen." Den inre vägledaren har föreslagit att jag ska ge barnen mer ansvar, och det gör jag nu, utan att känna någon som helst känsla av kontroll. Det är så befriande, jag förstår inte vad som hänt. Mirakel!? Tack, tack, tack!
Det är så lätt att säga: "släpp ansvaret och andra kommer att ta över det." Nu vet jag att det inte är så enkelt. Du måste välja dig själv först, hitta vad som egentligen är sant för dig.
Jag känner direkt när jag är på väg att göra saker jag inte vill. Då stannar upp. Vad är det som är så viktigt att det inte kan vänta till senare? För vems skull gör jag det jag håller på med?
Att vara självisk är att följa sig själv. Vara sann mot sig själv. När jag är sann mot mig själv är jag inte egoistisk, för jag gör inget på någon annans bekostnad. Det jag ger mig själv ger jag också till andra. Om jag tillåter mig själv att bara slappna av inom mig och svara an på livet helt i medvetenhet på vad som känns "ja" och "nej" tillåter jag även andra att göra detsamma. Det är så behagligt att leva så. När jag tar hand om mig själv, upplever jag inte barnen som krävande. De kommer till mig för en kram då och då, en pratstund, och vi har faktiskt mycket roligare när tjatmamman är skickad på semester på obestämd tid. Vi leker och skojar, sjunger och bara är.
Det här är så roligt att experimentera med!
Hur har jag det till exempel med hälsan och kroppen? Hur sann är jag mot mig själv?
När det gäller arbete - hur sann är jag?
Kläder?
Nöjen?
Känner jag minsta lilla frustration är det dags att stanna upp. Ingen i hela världen blir gladare eller mår bättre av att jag frustar fram i livet som ett ånglok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar