Otillräcklig?

"Det är uppenbart att varje situation som förorsakar dig bekymmer associeras med känslor av otillräcklighet, för annars skulle du tro att du framgångsrikt skulle kunna hantera situationen."
En kurs i mirakler, lektion 47

Den här lektionen ingiver styrka, även om jag varit trött och sliten i kroppen idag, så har grundstyrkan burit mig. "Gud är styrkan jag förlitar mig på", är frasen jag upprepar efter att ha vänt mig inåt för finna situationer jag fyllt med rädsla. Visst har vi alla situationer i livet vi inte tror oss klara av. Men det fina är att vi inte behöver klara av någonting ensamma. Vi kan lämna över problemet till Gud, och fortsätta upprepa "Gud är styrkan jag förlitar mig på". Vid minsta motgång.

När lillungen kinkar på stan och det är lång kö till kassan. "Gud är styrkan jag förlitar mig på", säger jag för mig själv. Och kraften är där. Den bär mig. Jag behöver inte göra någonting mer än att påminna mig om att jag vilar i Gud. I alla situationer.

Alla bär vi på inre föreställningar som:
"Jag har inte vad som krävs för..."
"Jag kan inte, jag är en bluff."
"Jag klarar det inte."
"De gillar inte mig."
"Mina föräldrar har alltid jämfört mig med min bror. Det var inte till min fördel."
"Pengarna räcker inte."

Allt som handlar om otillräcklighet gottar sig egot i, och hittar hela tiden på nya scenarier på samma gamla konflikt: att vi är i separation. Eftersom vi upplever separation är det vad hela vår värld bygger på. När vi helat den enda konflikten - att vi är skenbart åtskilda från Gud -  upphör vi att känna oss otillräckliga. Vi är bortom otillräcklighet och tillräcklighet. Vi är Guds älskade barn, och vi behöver inte göra något alls för att räcka till.

Jag förlåter varje scen där otillräckligheten spelas upp. Den visar sig just nu mycket i min föräldraroll. Men jag blir en säkrare, tryggare och tydligare förälder när jag vet att jag är ett med den styrka som bär mig. Jag behöver bara lita på den, och luta mig tillbaka.

Omhändertagen, jag är.
Älskad, jag är.
Trygg, jag är.