Jag har inte tid?

Hur ofta säger jag inte: jag har inte tid?

Detta är sant, för tiden finns ju inte.

Jag har icke-tid. I have no time.

Det är när jag bestämmer mig för att ”ingen tid” är detsamma som ”inget liv” som jag dör en smula inombords.

Själva livet, som jag känner det, pågår utanför tiden. Det är ett tillstånd av icke-tid. Om jag knycklar ihop idén om "ingen tid" som en papperstuss, vad händer? En rymd öppnar sig, där livet ständigt expanderar, där det finns plats för allt jag vill göra. Men främst märker jag att jag kan vara det. Det är främst genom varandet jag är i världen. Görandet är sekundärt.

Men jag kan inte låta bli att skriva varje dag, bara för att jag älskar det så passionerat.

Jag vill skriva mycket mer, utan att bli avbruten.

Skrivandet behöver eremiten i mig. Skrivandet sker utanför tiden, och när världen, där klocktid verkar existera, gör sig påmind, där tvättmaskiner signalerar högljutt att de vill tömmas, där potatisen kokar på spisen, där barn behöver äta mat ungefär var tredje timme, där vi har skola och arbeten som är schemalagda… Ja, då kan jag inte låta bli att dö en smula… Eremiten blir ibland explosivt rasande över att bli avbruten.

Skrivandet är nummer ett. Det måste få vara det.

Jag skriver, därför finns jag. Livet är en berättelse. I skrivandet är jag i dans med självaste medvetenheten. Det är som att andas. Aldrig är jag så nära mig själv som då. Livet Självt.

När jag kliver in i medvetenhetens öppna rum kommer genast orden, ber mig skriva dem. Jag plockar dem, ett och ett, ur det tomma rummet, som blåbär, sätter ned de svarta bokstäverna.

Inspirerad handling. In spirit.   

Jag skriver, därför är jag.