Hör du inte vad jag säger!?

"Hör du inte vad jag säger!?"
"Du lyssnar inte!!"
"Det är aldrig någon som lyssnar på mig."
"Jag pratar och pratar, men du har inte hört ett ord!"

När jag ska säga något har jag ofta svårt att göra mig hörd. Det är som att stå i botten av en stor, ödslig brunn. Jag tar i, höjer rösten, men det är ingen som hör. Min röst ekar och slår, men tycks bara hamra på mina egna trumhinnor.

Idag blev det glasklart för mig att när jag talar i en känsla av separation, med den underliggande föreställningen att vara en person som inte blir hörd, är det precis vad som serveras: ingen lyssnar. Så som jag tänker så blir det.

Men när jag vet att jag och lyssnandet är ett, och låter det separerade jaget, som inte tror sig vara hörd, vila i medvetenhetens lyssnande, löses "problemet" upp som om det aldrig funnits.

Om jag skulle fortsätta identifiera mig med jaget i separation - egot - skulle jag skrika högre och högre i ett försök att bli hörd, med resultatet att färre och färre personer vill lyssna. De vill snarare ta på sig hörselkåpor. Jag låter endast tjatig och gapig. Barnen kan svara: "okej, okej, okeeeeej!" Bara för att jag ska sluta mala någon gång.

Vilande i den öppna rymden som medvetenheten är, där jag stillsamt lyssnar till själva lyssnandet, blir jag istället som ett omslutande öra, en snäcka, runt andras tal, så att de kan höra sig själva, komma i kontakt med sig själva.

Det här är en gåva när andra vill möta och släppa de föreställningar de har om sig själva. Jag är den lyssnande närvarande funktionen i samtalet och hör vad personen säger, men talar först när jag får till mig något (frågor, bilder, meningar) från självaste lyssnandet, medvetenheten. Jag brukar kalla detta för intuition. För mig gäller det att både lyssna på klienten och samtidigt lyssna på medvetenheten. Kommer ingenting från denna inre vägledare är det bättre att jag bara är i tystnad - eftersom tystnad talar högre i mitt fall - än att jag ska säga något för att fylla ut tystnaden.

När jag var yngre fick jag höra att det var något dåligt med att vara tyst, så jag började fördöma mig själv för det. Jag försökte fylla varje tystnad med ord för att inte vara "dålig" och jobbade verkligen med att försöka bli pratig. Men det här är ju inte min sanna natur.

Det är så skönt att hitta Hem till sig Själv, lite till, lite mer. Jag vilar i medvetenhetens stilla famn.