Jag tänkte först skriva något om hur trött jag är och hur mina tankar blivit svarta, för de blev de nu på kvällen. De berättade för mig att jag inte orkar, att jag är frustrerad, att det är jobbigt att vara med barn från klockan sex på morgonen till nio på kvällen. Att.... Men där stoppade jag mig.
Det kom en minnesglimt från tidigare idag, när jag och yngsta sonen tittade på maskrosorna, syrenknopparna och den hoppande skatan som kretsade omkring oss där vi satt på gräsmattan. Litet bebisfinger pekade i alla blommor, varsamt, inget slitande och ryckande, utan fint och med ett stort öppet leende under glittrande ögon. När skatan skuttade förbi oss, härmade sonen fågelns rörelser. Allt ska upptäckas, och det är fint att få vara medupptäckare när en liten människa ska bekanta sig med allt. Precis allt.
Visst kan jag tänka att det är jobbigt när han ska dra i alla lådor, slå med vispen öronbedövande hårt i diskmaskinen, krypa iväg till hallen i hundranittio för att stoppa smågrus i munnen, särskilt på kvällen när både han och jag är trötta och gnälliga, och de övriga barnen också ska ha tid och uppmärksamhet. Men det är blir lättare om jag släpper tanken på "jobbigt". Jag ser vilken viktig person jag är i det lilla barnets liv just nu. Nio månader på Jorden, och upptäcker allt, allt, allt, för att då och då krypa upp i min famn för att tanka närhet, och sedan dra iväg igen på nya upptåg.
Men jag behöver ta hand om mig själv också. Vila. Äta bra. Göra roliga saker. Det bästa jag kan göra just nu är att duscha och sova.
God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar