Brev till oss som möter barn

Idag lever jag mig in i känslan av hur enkelt och naturligt barnet känner självkärlek i närhet av en vuxen förebild som omfamnar livet som det är. När vi vuxna känner oss rätt i oss själva ger vi barnen de bästa förutsättningar för att känna detsamma. När vi älskar oss själva som vi är möter vi barnen där de är. Ett mänskligt möte uppstår, där ingen spelar roller, och där all prestation är lagd åt sidan. Vi leker och skapar bara för att vi älskar att leva.

Hur har du det med dig själv? Gör du det du älskar? Klär du dig som du vill? Ger du kroppen den mat den vill ha? Bor du där du vill? Tillåter du dig själv att vila och ha roligt?

Kan du helhjärtat ta emot en komplimang? Har du hoppat rakt ut i livet, eller står du kvar på avsatsen med bultande hjärta? Vågar du älska, med hjärtat vidöppet? Har du välkomnat dina största rädslor med öppna armar?

Lever du livet fullt ut?

Har du börjat bocka av punkterna på din bucket list?

Hur närvarande kan du vara med andras sorg, ilska och bedrövelse? Vågar du känna allt som känns i dig när barnet får ett utbrott, gnäller eller kastar saker? Tar du ansvar för din känsla, eller skyller du på barnet? Älskar och accepterar du dig själv när du kommer i kontakt med smärtsamma känslor?

Har du gläntat på dörren till ditt förflutna, börjat släppa ut skuggorna i ljuset?

Har du älskat och fått hjärtat krossat, men rest dig upp och älskat igen? Och igen, och igen?

Tar du hand om barnet inom dig, barnet som var du? Låter du hennes/hans drömmar leva i världen? Vet ditt inre barn att du älskar det? Kan barnet lita på dig, att du alltid finns där?

Har du förlåtit andra människor eller bär du fortfarande på ilska? Har du upplevt lättnaden i att inte längre hålla andra kvar i skuld?

Har du öppnat upp för mirakel?

Barnen älskar när vi är den allra högsta versionen av oss själva. De vet när vi spelar roller, lever ifrån rädsla, och de kommer att försöka krossa skalet på oss, så de kan nå in till ett sant möte.