Det slår mig att jag ser ett sådant boende som "bättre" än det vi för tillfället har. Jag erkänner för mig själv att jag tänkt att om jag skulle bjuda hem någon vän från förr så finns där en del i mig som skäms, eftersom vi bor i en trång hyreslägenhet. När jag ser med dessa ögon är vårt boende "sämre". Skam.
Men... det här mönstret är inte mitt: att skämmas för att man inte har. Som att materiella tillgångar skulle bevisa att jag är värd något.
Jag går in mig själv och släpper taget om det här mönstret och ber att mitt autentiska jag, och det som är rätt för mig, få komma fram istället.
Egentligen har jag vetat det här länge. Jag har vetat hur jag vill bo, och jag har förstått att det man äger inte är ett mått på det egna värdet som person. Men det är en annan sak att verkligen leva det, vara ett med det.
Varken jag eller min man är några husmänniskor. Vi skulle kunna tänka oss ett radhus, med liten tomt, men inte mer. Har vi tid över vill vi inte lägga den på att fixa med huset eller trädgården. Han tar gärna fram gitarren, och jag skriver.
Jag bjuder in till vårt perfekta boende, och jag vet att det kommer när det är dags. Hur det kommer att gå till styr jag inte över. Det enda jag behöver göra är att svara an på livet så som det utvecklar sig. Det som kommer i min väg, erbjudanden jag får, vad människor säger... hur svarar jag an på det? Känns det ja, så är det rätt väg. Känns det nej, så är det en stoppskylt. Det här är faktiskt riktigt enkelt, och lättare när jag vilar medvetet och börjar leva som mig själv. Brist, separation och alla negativa känslor upphör.
Har man sagt ja till sitt bästa liv så har man. Det är bara att fortsätta följa den guidning som vi alla har tillgång till.
Ps. Om du vill veta mer om hur just du tar emot guidning från ditt högre jag är du välkommen att höra av dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar