Tonår. Jag lyssnade på Eva Dahlgren. "Älskar du, älskar du mig? Ger du mig allt, allt, allt eller inget?" Jag längtade, sökte. Ibland verkade jag finna sann kärlek och flög upp, högt bland molnen. Men det slutade alltid med ett smärtsamt fall när jag kom ned till marken igen. När jag insåg att det inte var på riktigt. Att jag blev "älskad" för något min pojkvän tillskrivit mig, som inte var jag. När det var uppenbart att han ville att jag skulle vara på ett visst sätt, och sen höll jag tydligen inte måttet. Han var besviken över sin förlust och jag djupt sorgsen över att inte vara sedd. Det hände att jag kände mig utnyttjad, använd och oändligt trött.
Jag längtade efter att någon skulle nå in till mig, se mig för den jag i sanning var. Bli mött på djupet. Upplevelsen var att jag endast kände mig sedd genom ett filter. Jag blev sedd och "älskad" för den andra ville att jag skulle vara. Utseendet var förstås viktigt. Så jag klippte håret och färgade det svart. Förundrades när han ändå stannade kvar.
Jag började bete mig på ett testande sätt. Var jag älskad? Kunde han möta mina starka känslor? Det visade sig att ingen kunde. Alla vände mig ryggen eller kallade mig knäpp. Slutsatsen var att om jag betedde mig alltför skruvat blev jag inte älskad. Men jag fortsatte mitt experimenterande ändå. Kunde jag bli älskad, hur illa jag än betedde mig? Jag ropade, ropade och ropade efter kärlek. Men det var först när jag, många år senare (efter att ha sökt överallt efter kärlek utan att finna den), bad självaste Gud om hjälp - som jag fick gensvar. Det ligger inget religiöst i detta. Att vända sig till Kärleken / det gudomliga är det mest naturliga som finns.
Med tid som gått har jag insett och vet: Kärlek är inget jag får eller lär mig. Kärlek är vad jag är. Jag kan knäcka skalet på nöten, tränga in till kärnan av mig själv. Där finns allt jag någonsin längtat efter. Det finns aldrig i världen. Än en gång; världen är en spegel av mina tankar, de föreställningar jag har.
Jag trodde att andra kunde leva av mig, ta min energi. Men - det finns inga andra. Om jag endast söker mig till en viss sorts människor för att själv må bra - vad säger det om mig själv? Att jag måste ha något speciellt i en illusion för att känna mig hel? Jag är ju redan hel.
Om jag tror på energitjuvar är det ju jag som tror mig kunna hämta energi från andra. Om jag tror mig bli berövad något om jag umgås med "fel" människor håller jag mig fast i illusionen. När jag direkt ser endast Kärleken, sanningen i var och en, ser bortom beteende och yta, sker mirakel. Vägen Hem är att se sanningen i alla.
Som tonåring var det jag som inte såg mina pojkvänner på djupet. Jag var fullt upptagen med att försöka bli älskad. Om jag tror mig bli sedd endast till ytan visar det hur jag ser andra. Om jag ser andra - vem som helst av mina bröder och systrar - på djupet, som Kärlek. Då finner jag mig själv.
Uppdraget är: Älska alla. Lämna ingen utanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar