När jag pekar på någon annan pekar alltid tre fingrar tillbaka på mig själv.
Det jag dömer hos någon annan är mitt.
Jag har fått upp mycket ilska när jag känt att andra vuxna människor har haft behov av mig, att jag ska vara på ett visst sätt, att de känner sig ofullständiga utan mig och så vidare.
Ett tema i mitt liv har varit att inte känna mig älskad. Nu vet jag att jag är Kärleken Själv, men det kommer fortfarande ekon upp från temat.
Jag har gjort någon slags parallell mellan att få mina känslomässiga behov mötta och att bli älskad. Det har gjort så förfärligt ont i mig när jag ville bli mött och sedd, men istället storögt stirrat på en ryggtavla som bara lämnar rummet... Det här har upprepats en miljon gånger tror jag. Och miljoner till lär det väl bli om jag aldrig blir fri med detta!
Det är ju jag och ingen annan som har ansvar för det jag känner. Men till viss del vill jag fortfarande bli sedd och mött i känslorna, av någon annan.
Steg 1 i förlåtelse är att bli fullt medveten om alla anklagelser jag har och tillåta alla känslor komma upp. Det jag dömer någon annan för finns hos mig. Så om jag blir förbannad för att någon annan verkar ha behov av mig, så kommer detta spelas upp så länge jag inte är klar med de behov jag själv verkar ha!
Kärleken har inga behov, den älskar bara. Den saknar eller längtar inte, för den vet att den är allt.
Kärleken önskar inte att någon annan ska vara annorlunda, den älskar alla som vi är.
Steg 2 är att acceptera att jag valt rädsla som reaktion. Se att jag attraherat in den här personen i mitt liv för att läka ut ett mönster, lära mig min läxa.
Steg 3 Se hur personen speglar mig själv och hur hen faktiskt inte finns på riktigt. När jag känt alla känslor och sett personen för mitt inre brukar bilden av dennes kropp falla ihop som en platt kuliss.
Steg 4. Jag förlåter mig själv för mitt dömande, och det jag själv gjort personen.
Idag har jag följt dessa steg, som till stor del är hämtade från Lise Bourbeau, men innan jag tillät mig själv att känna all rädsla och hat var det mycket svårt att komma igång. Egot vill inte förlåta! Det vill hålla mig och andra kvar i skuld.
Men vägen Hem är genom förlåtelsen och jag tänker inte ge upp.
Livets steg. De svåraste! Tack för denna påminnelse. Behöver läsa den om och om igen �� Kan verkligen relatera till mitt "vuxna" liv, men barn? Jag fastnar vid det. Kan de ta ansvar för sina reaktioner? Väljer de rädsla?
SvaraRaderaHej! Tack för din kommentar. Jag ser det som att vi i barndomen behöver gå igenom vissa saker, få de erfarenheter vi ska ha för att möta precis de förlåtelselektioner vi behöver gör att befria oss från omedveten skuld.
RaderaDet är ingen slump att vi har den barndom vi har. Barn är inga oskrivna blad när de föds. Alla har vi vår resa. Vi kan bara ta ansvar för vår egen, och när vi blommar i självkärlek blir vi de allra bästa förebilder för våra barn.