Det är helt sant för mig att jag prioriterar sant seende. Detta seende som inte kan upplevas med kroppens ögon.
Hela dagen har jag upprepat denna fras och fram emot eftermiddagen kom det upp en massa hat inombords. Jag var inte alls beredd, men tänkte att det säkert berodde på övningen.
Vi behöver ju se på vårt självhat, och förlåta det som triggar. Vi måste våga se på de rasande känslorna för att lyfta de murar vi satt mellan oss själva och Kärleken.
Egot har länge lurat mig att tro att det är "de andras" fel att jag blir arg. Jag går inte på det längre, i alla fall inte särskilt lång stund. Egot spelade fler ess idag. Det kom fysiska symtom, utslag. Klåda.
För att inte tala om barnen som spelade ut alla sina bästa jag-lägger-mig-på-golvet-och-skriker, jag-lägger-alla-mina-våta-ytterkläder-i-en-hög-på-hallgolvet och jag-skriker-högt-i-ditt-öra-för-att-jag-känner-mig-så-åsidosatt.
Jag sökte avskildhet så gott det gick och bara kände på det som fräste inuti. "Det här är inte jag", tänkte jag. "Det här är något som pågår inom mig." Om hatet skulle få tala högt skulle det inte bli särskilt trevligt. "Okej, det är så här det känns", sa jag till mig själv. "Det är okej." Steg två var att förlåta "de andra" för det de aldrig gjort. Det blev så tydligt att det är hos mig hatet ligger, och jag tror jag hatar mig själv för att jag lämnat Gud, och rädslan över att han aldrig ska vilja ha tillbaka mig är överväldigande. Så länge vi är omedvetna är vi helt övertygade om att de är "de andra idioterna som orsakar mig smärta och elände".
Men jag vet att jag aldrig har lämnat Honom. Allt är redan över. "The Script is Written", som det står i A Course In Miracles. Jag bara ser på filmen om det som redan hänt, och hela tiden är jag tryggt och säkert Hemma, även om jag nu i slutet av filmen går lite fram och tillbaka, ibland glömmer jag att det bara är en film, men ganska ofta minns jag att jag bara är på bio och förlåter bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar