Jodå, jag hör alla invändningar. Protesterna flyger upp som poppande popcorn: "Men...", "men...", "men!" låter det. "Nog finns där väl ändå tillfällen när föräldrar är skyldiga? Nu har du väl snurrat in dig i din mirakelsmörja alldeles för långt?"
Men jag avbryter. Skulden är inte verklig. Även om vi begår vansinniga, brottsliga handlingar så är vi fortfarande utan skuld. Därmed inte sagt att vi ska låta bli att sätta vissa människor bakom lås och bom i den här världen!
När vi ser att den värld vi känner till är lika verklig som en hägring, vet vi att vi aldrig gjort något, lika lite som vi aldrig utfört de handlingar som sker i våra drömmar på natten. Vi är inte ens här.
Men nu hade jag inte tänkt skriva om brott som misshandel och pedofili idag.
Jag tänkte mer på det här "vanliga", kanske rent av alldagliga, som vi föräldrar upplever, som känslan att inte räcka till, och att göra fel.
När vi inte räcker till tror vi än en gång på brist och separation. Och när vi är övertygade om att vi gör fel tror vi att vi och våra barn är sårbara. Jag faller i den här fällan gång på gång. Vilken tur att jag får nya lektioner varje dag!
Om jag tror på att jag inte räcker till kommer mina barn visa upp sådana scener väldigt ofta. Ett sorgset barn i min film viskar: "jag vill vara mer med dig mamma!", särskilt efter en dag med trötthet, födelsedagsfirande, berg av tvätt och disk. "Jag hinner inte vara så mycket med dig mamma..."
Aj! En pil rakt i hjärta. För barnet visar bara upp det jag redan tänkt. "Jag räcker inte till."
Jag önskar jag kunde vara mer med barnen, ett i taget. Men det kan inte ske varje dag och hela tiden i en fyrbarnsfamilj. Det är att kräva för mycket av sig själv. Men ändå gör jag det när jag strävar efter att vara tillräcklig, som är andra sidan av det mynt som är märkt med otillräcklig.
När jag vilar medvetet blir det här inte ett problem, för jag vilar bortom dualitet, bortom dessa motsatser. I varandet är jag och barnen ett, och ingen blir någonsin utan något eller känner sig halv.
Barnet som vill vara speciell, som vill betyda något särskilt. Detta barn speglar förstås också en sida hos mig. Det som sker i min film är mitt. Att vilja bli sedd och älskad. När jag ser någon söka detta från andra, (och stör mig på det och/ eller dömer det) måste jag komma ihåg att det bara är mig själv jag ser. Jag är projektorn. Det är alltid därifrån filmen kommer.
Imorgon ser jag fram emot nya övningar. Tack för livets vackra skola!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar