"Den Helige Ande vet vilken del du har i förlossningen, och vilka som söker dig, och var du skall finna dem."
Vad kan jag göra annat än att se dem, som dem de i sanning är. När jag ser dem i det heliga ljus miraklet ger, finner jag mig själv. Vägen hem går genom mina medmänniskor.
"Alla som du ser utan det förgångna för dig således närmare tidens slut genom att föra in ett helat och helande seende i mörkret, och göra det möjligt för världen att se."
I familjen händer det många saker. Hela tiden. Jag måste påminna mig själv om att vila medvetet i närvaron. Ändå blir jag triggad när ett av barnen ständigt tappar bort sina kläder.
När ingen tycks höra vad jag säger.
Men innan de dömande orden, med det kritiska tonfallet, forsar ur min mun kan jag välja att påminna mig själv: detta är inte verkligt. Det finns ingen skuld.
"Se därför ingen som skyldig, och du kommer att bekräfta sanningen om din egen skuldlöshet."
Det jag är rädd för är redan borta.
Jag möter ofta människor, både barn och vuxna, som inte vill ha sina känslor. De vill bara få känna sig glada. De vill inte vara ledsna och arga. När jag påminner dem om att nyckeln till frihet är att tillåta sig att känna, att släppa motståndet och acceptera "ja, det är så här jag känner" så hjälper jag också mig själv med samma sak. För jag vill också bara vara glad. Att göra motstånd mot sorg skapar depression.
Nu vet jag att känslorna inte är mina ovänner. De negativa känslorna finns inte, de är lika illusoriska som min kropp. Men att förneka känslorna är ungefär lika dumt som att förvägra kroppen mat när den är hungrig. Låt kroppen gråta om den behöver gråta, ge den mat om den är hungrig. Sov när du är trött.
Men jag kommer ihåg att allt är en dröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar