Vi söker vår livsuppgift, vårt kall, konstaterar att vi känner oss ofria där vi befinner oss, och söker därför sätt att känna oss fria i världen. "Om jag bara kunde jobba med det jag vill...", "tänk när barnen blir större, då...", "när vi flyttar till..." Alla fördömanden vi har om vår nuvarande situation kan vi bara släppa taget om, låt dem genomlysas i medvetenhetens klara sol. Jag kan vända mig inåt.
Allt som sker i världen är illusion. Vi kan göra sådant vi tycker är kul. Det är helt okej! Men om vi söker frihet i världen söker vi där den inte finns. Jag kan bara slappna av och vila i min inre sanning, där jag känner skillnaden mellan dröm och verklighet. Att hela tiden vilja vara någon annanstans än där jag är, är att tro på brist, att jag behöver ha något mer. Vänder jag mig inåt, och lever livet med den inre blicken öppen, har jag allt. Jag är allt. Det är att verkligen leva. Vaken.
Jag har hört sägas att upplysta människor tycker att allt är kul. Det spelar då ingen roll vad vi gör. Vi kanske tror att vi är här för att göra skillnad i världen. Men när vi vet att världen inte finns..? Vad är det för värld vi försöker rädda? Vi är här för att vakna upp till vår verklighet. Det gör vi genom att se inåt, och vila i den så ofta vi bara kommer åt.
När jag ser inåt upphör alla problem. När jag vilar medvetet har jag bara roligt, vad som än verkar pågå utanför mig. När jag inte väljer den inre närvaron brukar jag tro på tankarna som värderar och dömer det jag ser utanför mig. Det är egot som konstant kommenterar vad det vill och inte vill ha.
När jag ser inåt, uppmärksammar jag endast medvetenhet (Guds sinne), där jag kan höra min inre vägledare (Den Helige Andes röst) istället för egot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar