Jag var ensam hemma med barnen och mitt vanliga flyt verkade utbytt mot något som mest liknade osynk. Inga stora saker. Den övertrötta bebisen blev väckt av högljudda syskon efter endast 25 minuter. Saker försvann spårlöst, flera gånger under dagen, vi tappade humöret och gick på varandras nerver. Vissa klev på riktigt ned i ett träsk - med sandaler. Vi tänkte mata änder, men de flydde när vi kom. Vi var vrålhungriga halv tolv, men maten blev klar närmare ett. Och så där höll det på. Inget speciellt egentligen, men inuti var det bökigt och rörigt.
Jag upprepade dagens lektion då och då: "det finns ett annat sätt att se på världen", eller frasen "det finns ett annat sätt att se på detta", men det blev inte av att sitta i tystnad och ägna en minut eller mer åt tankegången. Det skulle jag nog behövt.
När dagen var slut märkte jag att jag inom mig radade upp allt som jag tyckte jag gjort fel. Det blev plötsligt väldigt tydligt att det är så jag gör efter dagar som varit tuffa. Varför inte lägga energi på den andra sidan?
Vad var jag extra nöjd med idag?
Morgongoset i sängen med alla barnen.
Vårt fina samtal under frukosten (jag tror vi hade det åtminstone, men minns inte vad vi pratade om...)
Att jag pratar och skojar med barnen.
Att jag vilade en stund när min man kom hem.
Buset.
Egot vill påminna mig om hur mycket jag tjatat och gnatat, men nu struntar jag faktiskt i det.
Det jag lägger energi på växer.
Jag väljer att se mig själv med andra ögon. "Det finns ett annat sätt att se på detta."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar