När jag tror att jag har behov av dig har jag slutit förbund med egot. Om jag inte känner mig älskad är det för att jag glömt bort att jag är Kärleken Själv. I tron på separation söker jag kärleken utanför mig, där den inte finns.
Jag är alltid älskad och jag behöver inte din bekräftelse, ditt stöd eller närvaro. Allt jag behöver finns inom mig.
Går du - i den här drömmen - undan från mig är det upp till mig att stå kvar i kärlek, eller börja tro på illusionen: att jag skulle bli utan kärlek när du viker undan blicken. Mitt jobb är att alltid se sanningen i dig, det gudomliga i dig som alltid älskar mig och som är ett med Gud, liksom jag.
Det jag ger är det jag har. Det här tål att upprepas, så jag lär mig det någon gång. Det jag saknar är det jag själv inte ger!
Egot skriker att jag är lurad: "Varför är det bara du som ska ge? Det är ju ingen som ger tillbaka! Om du inte är närvarande, tro inte att någon annan är närvarande för dig när du mår dåligt!"
Men om jag nu tappar närvaro och börjar känna mig ledsen visar det bara att jag kan välja en gång till. Jag går tillbaka till medvetenheten/ Gud, och jag slutar vara ledsen för att jag inte finner frid och glädje i illusionen, där den inte finns.
Det har varit fullt upp med familjelivet idag, och jag har inte ens öppnat Kursen. Det känns inte så bra. Jag måste erkänna att jag är beroende av den!
Nu ska sorgen och jag gå till sängs, och ja, jag vilar medvetet med den, omfamnar den eftersom den ropar efter kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar