Om vi alla är ett så kan jag omöjligt vara offer för andra.
Jag är alla "andra" lika mycket som mig själv.
Jag är allt och inget.
Jag är patriarkatet, feministerna och de frustrerade kvinnorna.
Jag är män som hatar kvinnor och kvinnor som hatar män.
Jag är illusioner och äventyr i drömmen.
Jag är naturkatastrofer och Jordens undergång.
Jag är den du alltid varit.
Jag är allt och ingen.
Allt som sker i världen gör jag mot mig själv.
Jag använder skulden över att ha lämnat Gud, och slår med den på mig själv.
Eftersom jag är allt finns inga andra.
Jag kan inte välja ut vissa upplevelser och bestämma att bara dessa är "jag". Jag kan inte bara göra vissa illusioner verkliga, och förkasta andra. Alla är lika overkliga.
Det är för enkelt att dela upp oss i kvinnor och män. Det är separation.
Männen har inte gjort oss kvinnor någonting. Patriarkatet är en yttre kollektiv bild av innehållet i allas vårt omedvetna. Om vi kvinnor känner oss orättvist behandlade måste vi komma ihåg att inget sker av en slump. Allt som vi går igång på i vår värld kommer från oss själva, även om det verkar dolt. Världen är inget som bara råkar hända oss för att vi har otur, eller är offer för omständigheter. När vi går till orsaken (i sinnet) och förändrar den, kommer även omvärlden förändras.
Men - jag är egentligen ingenting i den här världen. Jag är drömmaren av den.
Allt är som det ska, och allt har redan hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar