Jag har en stark medfödd modersenergi inom mig. Den här energin tar hand om stammen, om barnen, vårdar, ser till att de har vad de behöver vad gäller omvårdnad, näring, stöd och utbildning. Med denna energi tar man helt naturligt hand om andra, men energin vill att vi först ser till oss själva, (eller vilar i vårt Själv.) När de egna barnen kom in i bilden glömde jag bort att ta hand om mig själv (vila i Självet). Jag skulle finnas till hands hela tiden, och körde mer eller mindre slut på mig. Lägg till ett arbete som förskollärare på det så kan ni förstå hur det gick...
Ansvaret har varit stort och betungande, rent av skräckfyllt. (Varför valde jag att ha barn nu igen? Och fyra stycken dessutom? Detta är frågor jag ställt mig. Trots att jag vet att detta är min väg, mitt liv. Vad möter jag inte genom att ha dessa barn i mitt liv?)
Ansvaret har varit fyllt av rädsla för att jag trott mig vara ensam, i separation, istället för att bara leva i sant uttryck som den naturliga modersenergin, som är ett uttryck av villkorslös kärlek.
Med syfte att återknyta kontakt med min inre naturliga modersenergi, behövde jag släppa det jag förknippat med denna energi, som inte hörde till mitt sanna uttryck. Jag har synat vilka mamma-energier jag fäst vid mig som om de vore sanna, från det kollektiva medvetandet, och genom arv.
Jag blundade och prövade orden, kände in kroppen. "Moder. Mor. Mamma. Mother." På ordet "mor" blev kroppen tung som sten.
Jag fann en mor som tar för mycket ansvar, som tror att det är hennes jobb att ta hand om allt vad gäller hus och hem, inklusive barnen. Hon ger och ger och ger, men får ingenting tillbaka. Det är för att hon ger av rädsla. I brist, i separation. Hon tror att hon måste ge, annars kan barnen dö eller något annat hemskt hända.
En annan mor arbetar och sliter dag ut och dag in, helt utan kontakt med Den Stora Moderkraften. Varje dag är en kamp.
Där fanns också mamman som står hjälplös inför barnets känslor och problem. Hon klarar inte att möta dem.
Jag såg också en mor som inte säger ja till sig själv eftersom hon gjort likhetstecken med att då behöva säga nej till barnet, och "det är fult att vara självisk". Här finns en rädsla att barnet ska känna brist och att känna sig begränsad. Hon väljer att finnas till hands, inte av kärlek, utan av rädsla.
Varje osann modersenergi omfamnade jag i närvaron, omslöt den fullständigt i kärlek.
Vid ordet "mamma" hörde jag ett litet barn gråta "mamma!" Och jag kände energin hos det lilla barnet som vill ha. Kanske var det jag själv, kanske var det mina egna barn. I mitt inre omfamnade jag barnet som ropade efter kärlek.
The Mother. Ur-Modern. Moder Jord. Maria. När jag känner in denna energi känner jag kontakt med allt. Det gudomliga som finns inom allt jag varseblir. Det är samma känsla som att vila medvetet, kanske med en ännu djupare kontakt. Det här är mitt naturliga tillstånd. När jag vilar här finns ingen rädsla för ansvar (an-svar, som egentligen betyder att svara an på livet). När jag vilar här förlorar jag ingen energi, för i allt som sker finns det naturliga flytet.
Någon timme senare vaknade min son i vagnen och grät helt otröstligt. Jag tog upp honom och bar runt på honom. Gråten varade en lång stund. Han pratar inte än, men han klagade tydligt "mam-a... mamm-aaa" några gåner. I kontakt med Moder Jord, mig själv i medvetenhet var jag bara med honom, utan tankar på att något måste vara annorlunda.
Fantastiskt synkat har detta varit med texter av Susanne Billander och Charliee Lek, vilket har fördjupat insikterna. TACK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar