Utrensning och transformerande guidning

Vårstädning, utrensning, röja upp. Kläder till insamling, bort med pulkor från balkongen, undan med vinterkläder, fram med vårens skor! Det har varit två hektiska uppstädningsdagar här hemma där jag känt att jag hunnit med ungefär hälften av det jag ville. (Är glaset halvtomt eller halvfullt?) Var är min underbara, ljuvligt inredda, putsade balkong? (när jag nu skulle hinna sitta på den...?) Fönsterputsningen kan vänta till efter pollensäsongen, eller?

Efter lunch föll jag ihop på sängen. Maken var ute med sonen och jag kunde faktiskt vila lite, om jag nu kunde ta mig tid till det. Hade jag inte rusat på lite väl mycket? Vad hände med min medvetna närvaro? Tyckte jag inte till och med lite synd om mig själv, som "aldrig" hann med något roligt, något som inte hörde till "måsten" eller "borden"?

Jag slog upp dagens lektion i Kursen: "Jag är inte offer för den värld jag ser". Jag kunde inte låta bli att småskratta. Tack för påminnelsen. Nej, jag är inget offer. Mina ögon landade på en meditationsskiva jag fått, som jag ännu inte lyssnat på. Det handlade om att få vägledning från sin skyddsängel. 24 minuter lång. Ja, varför inte, tänkte jag, slog igång skivan och lade mig raklång på sängen under en filt.

Om änglar nu finns så likställer jag dem med den guidning jag får av Helige Ande.

Meditationen började med lugn musik, och jag föll snabbt i djup avslappning. Jag blev guidad till mitt inre och mycket riktigt, fick jag inte se en gestalt komma mig till mötes? Hen liknade kanske inte en ängel till att börja med. Det var en grönklädd flaxig figur med mörkt hår. "Hezekiel" eller "Ezekiel" var namnet. Ängeln visade mig scener ur mitt liv där jag gjort saker för "andras skull" - för att vara värdefull i deras ögon. Jag såg hur det här fortfarande pågår i mitt liv, i föräldraskapet. Om jag lyssnar på barnen, läser saga, ordnar utflykter och så vidare för att vara en "bra mamma", gör jag inte detta av villkorslös kärlek, utan av rädsla. Rädsla för skuld. Jag är rädd för att vara dålig. "Om barnen kommer må dåligt är det mitt fel..." Den här underliggande rädslan får mig att vilja duga i andras ögon. Jag söker värde i andras gillande. (What!? Det här trodde jag att jag slutat med för länge sen!)

Frågan jag behövde ställa mig var: Hur agerar jag när jag sätter mig själv främst, när jag bara behöver "duga" i mina egna ögon, när jag helt och hållet slutat bry mig om vad "andra" ska tycka? 
Känslan var så befriande och hela jag blev helt lugn och stilla. Jag såg hur jag äter, klär mig, agerar när jag är den jag vill vara, i mina egna ögon. När jag är tillsammans med barnen behöver jag inte uppoffra mig. Vem vill förresten ha en mamma som gör det? Jag ser att barnen vill att jag är glad och mår bra. De vill ha en mamma som gör sådant hon trivs med, som är Sig Själv!

När barnen kom hem var jag hemma i mig själv, fri från anpassning till andra, fri att vara mig själv. Självkärlek är mumsfilibabba!