Du står inte upp för dig själv.
Du är svag.
Du är jämt så rädd.
Du står inte kvar i Kärleken.
Jag hatar dig.
Jag trodde det var någon annan jag såg.
Men nu vet jag - det är min spegelbild.
Den enda jag möter här är mig själv. Utan undantag.
Vad vill jag se?
Men än någonting annat vill jag se på världen på ett annat sätt!
Jag väljer Kärlek. Endast Kärlek. Det är det enda jag vill se i mina bröder och systrar.
Om jag väljer att se något annat håller jag mig fångad i en illusion.
Om jag talar om för dig vad du bör göra för att göra mig nöjd har jag ännu en gång glömt vilka vi är.
Ser jag brist tror jag att något behöver rättas till.
Barnet gråter. Måste jag fixa det? Ge napp, mat? Hitta på något roligt? Peka, visa: "titta, titta där kommer sopbilen!" Eller så kan jag välja att bara hålla barnet som gråter, bara vara med det medan jag känner in Det Sanna Självet i barnet, där vi är förenade i Kärleken. Endast där kan vi mötas. Alla behov av att rätta till något upphör.
Partnern är upprörd. Jag tror jag måste fixa henne. "Varför är du så arg? Vad behöver du? En kurator? Choklad? Om jag tar bebisen på nätterna så kan du sova!? Ska jag köpa något?" Eller kanske säga: "Jag hör dig. Jag har dig. Det är så där du känner, och det är okej", och inom mig omfamnar jag och bara är med alla känslor, men ser och erkänner endast Det Sanna Självet, gudomligheten inom oss, som sant. Känslor kommer och går i illusionen. De får vara där, jag behöver inte analysera dem, bara känna dem. När jag vilar helt medvetet med egna och andras känslor ser jag hur allt så perfekt är ett. Helt stilla.
Ser jag mig själv som bristfällig och sårbar möter jag "andra" som vill fixa mig. Och jag stör mig på dem eftersom jag själv gör likadant...
Jag kan välja en gång till. Välja att se. Sanningen. Kärleken.
Vila i medvetenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar