När vi tar emot ett barn, när ett barn kommer till oss, får vi kalla oss föräldrar. Vi kan då välja vilket syfte den här nya relationen ska ha. Ser vi relationen till barnet som en speciell relation finns där tankar på att barnet ska ge oss något. Det här kan vara mer eller mindre omedvetet hos oss, eller så vet vi precis vilket syfte vi har med att få barn, att bli föräldrar. Om vi ser barnet som speciellt ser vi med egots ögon. Egots skäl att ha barn kan vara:
- Jag får någon att ta hand om - jag får känna mig behövd.
- Nu behöver jag inte vara ensam.
- Mitt namn, min släkt lever vidare.
- Barnet är en del av mig, eller förlängning av mig själv. Vi kanske klär barnen som oss själva, omger dem med prylar vi tycker att de ska ha. Vi ser barnet genom olika filter, t ex hur en pojke "ska" vara: "han gillar väl fotboll som sin far!"
- Jag blir någon; identifikation med föräldraskapet. Vi gör en massa saker med barnen, mest för att glänsa i andras ögon. Vi bakar pepparkakshus, inte så mycket tillsammans med barnen i närvaro, utan mest för att få en snygg bild till Facebook.
I den speciella relationen har vi förväntningar, och ger barnet, eller oss själva, skuld om förväntningarna inte infrias. Man väljer barn i sitt liv för att få något, för att bli något, bli mer. Identifierad med föräldraskapet jämför vi oss också med andra föräldrar. Ibland känner vi oss förmer, ibland sämre. I den speciella relationen spelar vi ofta en roll, är inte oss själva. Skuld och rädsla styr oss. Så här håller egot på.
Nu kanske vi har valt att ha barn med en känsla av att det ska ge oss något, men så märker vi att det är helt annorlunda att ha barn än vad vi trodde... Kanske känns det inte alls så rosenskimrande som vi ville. En del ångrar till och med sina barn. Vi kan nu istället välja det medvetna föräldraskapet där vi ser relationen med barnet som ett sätt att växa och finna sig själv. Vi kanske känner att vi inte har det så bra tillsammans med våra barn som vi skulle vilja. Vi kanske saknar något väsentligt, utan att riktigt veta vad, eller så känner vi att det är glädje och kärlek som fattas.
En kurs i mirakler talar om speciella relationer och heliga relationer. När vi väljer den speciella relationen bestämmer vi att vår broder, i det här fallet vårt barn, ska vara på ett visst sätt. Vi tilldelar honom en funktion och blir besviken när relationen inte ger oss det vi vill ha.
I den heliga relationen vilar jag medvetet, i nuet, i det "heliga ögonblicket" och ser barnen med Kärlekens ögon. I den heliga relationen förlåter jag (mig själv) och återfinner mig själv, den jag i sanning är, och alltid varit. Det finns ingen skillnad mellan mig och min broder (mitt barn), vi är ett. Vi gör oss inte till, vi spelar inga roller. I den heliga relationen vet vi att vi är helt utan skuld, att vi härstammar ur samma källa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar