Behov handlar om att känna saknad, att tro sig vara bristfällig, halv, att längta efter något eller någon. Våra kroppar skrek efter närhet och mat när vi var små, och vi blev inte alltid mötta i detta.
Våra föräldrar har inte gjort något fel (det finns ingen skuld!) - vi har bara haft dessa upplevelser i vår dröm om separation. Om vi inte hittat på den här världen skulle vi aldrig drömt att våra föräldrar övergav oss eller ignorerade vår gråt.
Jag lever i en perfekt relation just nu, för allt jag vill ha av min partner får jag inte.
Och det han vill ha av mig är jag oförmögen att ge.
Det är som att vi är designade att hjälpa varandra att återupptäcka att vi är hela människor, som inte använder andra som kryckor att stödja sig på.
I en relation kan till exempel en person ha stort närhetsbehov.
En annan vill höra vissa ord, och frågar: "älskar du mig?"
En är konflikträdd men blir ständigt konfronterad.
En annan vill ha känslomässig bekräftelse men möts av tystnad.
En vill bli hörd och partnern börjar prata om något helt annat.
Att aldrig få sina behov mötta anser egot är en omöjligt situation och uppmanar oss att fly åt varsitt håll, långt ifrån varandra.
När jag inte får mina behov mötta av min partner lämnas jag att möta dem själv. Det jag känner är mitt, det finns "ingen annan" som orsakar mina känslor.
När vi ser inåt kanske vi ser ett litet barn, det inre barnet, som står och skriker, längtar efter att få sina behov mötta. Barnet gråter, kanske är rasande arg, eller tyst, som om hen stängt av alla känslor.
Det är inte min partners jobb att möta det här barnet. Det är mitt.
Allt jag saknar, allt jag längtar efter har jag redan, men jag behöver ta bort de hinder jag själv upprättat mellan mig och Kärleken för att se.
Mina tankar skapar hela min värld. Tror jag att "ingen bryr sig" så ger världen svar på dessa tankar.
Tror jag på sårbarhet upplever jag attack. Tror jag på brist får jag inte mina behov mötta. Utan brist finns inga behov.
Vi kan möta oss själva där vi är. Lyssna på egots röst som tror sig vara utan något. Känn alla känslor som är kopplat till bristen. Ge oss själva det vi saknar. Det jag saknar är det jag själv inte ger.
Jag förlåter mig själv för att jag trodde att jag orsakat separationen, och minns att jag är Hemma eftersom separationen aldrig ägt rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar