Det har blivit allt tydligare för mig hur jag låtit mig styras av de tankar om kvinnokroppen som rör sig i det kollektiva. Jag vet att jag inte är ensam, systrar! Idag har flera inlägg på Facebook angående våra kroppar berört mig så att tårar rann nedför kinderna, och frågan har även kommit upp i konversationer jag haft med er, systrar.
När jag sett mig själv i spegeln, utan kläder, har jag inte blivit glad. Tankarna har genast nämnt mina fel och brister, främst magen förstås, och jag har låtit mig själv bli nedslagen. Men jag har försökt peppa mig själv: "Du har ju faktiskt fött fyra fantastiska barn, strimmorna är kärleksmärken som visar att du är en som varit med om något stort!" Men de här tankarna har inte övertygat mig särskilt mycket. Jag har trott mer på de andra, de som sagt att jag borde se annorlunda ut. För att slippa känna har jag övat mig i tacksamhet och skänkt kärlek till kroppen. "Men det är ju bara en jäkla skrynklig deg!" skriker nästa tanke. Och det har fortsatt: "Men om jag bara tränar lite mer och äter ännu bättre så ska det nog ordna sig".
När jag har trott på tankarna (som vi alla märker av från det kollektiva sinnet) ser jag hur jag försökt ändra mig så att jag inte ska vara en sån som inte passar in i den perfekta mallen av hur en kvinna "ska" se ut. Som om en kvinna måste vara åtråvärd i varje stund, och är det endast om hon ser ut som en Barbie-docka! Värt att nämnas är att när jag letade bilder till det här inlägget fann jag mest bara smala kvinnor med rödmålade öppna munnar. Vältränat, ungt och slankt ska det vara! Helst med rutor på magen!
Jag blev obekväm och ledsen av andras kommentarer om min jättestora mage under sista graviditeten. Men det var ju jag själv som bestämt att det inte var okej att ha en så pass hög utgångsvikt som jag hade då jag blev gravid. Andras kommentarer var mina egna attacker på min kropp.
Idag hände ändå något. Kanske hörde jag äntligen den inre vägledaren i denna fråga, för när jag stod där vid spegeln och glodde, med en hel radda mobbande tankar i huvudet, gjorde jag något som jag faktiskt hittills inte gjort. Jag sa till mig själv: "det är helt okej att känna så här." Inget om att jag måste förändra något, byta ut negativa tankar till positiva. Inget sådant. Jag gjorde helt enkelt som jag brukar göra när jag stöter på "problem". Jag lät allt bara vara. Alla tankar och känslor - jag tillät dem. Ett par sekunder kände jag mig sorgsen, men vad hände sen!? Problemet försvann! Jag slutade göra det verkligt. Herregud vad det går att sitta fast med vissa saker länge, trots alla år med Kursen och allt annat jag gjort!
Jag gick runt i baddräkt hemma idag för det var så varmt och jag märkte att jag började känna mig riktigt bekväm i min egen kropp. (Va!?) Min hållning förändrades när jag vankade omkring och jag kände mig nästan drottninglik. Och detta har ingenting alls att göra med storlek på bröst, mage, rumpa eller lår eller någon annan detalj. Är man drottning så är man!
Om kroppen känns som ett fängelse är det helt klart för att vi tror på tankar om kroppen! Allt, precis allt, kommer från sinnet.
Genom att undvika att känna, och försöka göra saker i det yttre så att vi slipper känna oss illa till mods om våra kroppar fungerar inte. Det spelar ingen roll hur vältränad och smal jag är, tror jag på att jag måste se ut på ett visst sätt för att vara värd någonting som kvinna så har jag köpt egots agenda rakt av, och håller mig själv kvar i rädslan.
Det är ju självklart inget fel med att träna och äta bra, men om vi gör det för att vi är slavar under egot så kommer vi aldrig må helt bra, det kommer alltid finnas fler "fel" att rätta till!
Om jag slutat tro på alla separationstankar om kroppen börjar jag njuta av att vara i en kropp och då vill jag bara ge den mer saker den mår bra av, och det kan ju vara träning som jag trivs med och nyttig, god mat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar