De roller jag haft som fru, mamma och så vidare lämnar jag bakom mig. Jag släpper helt taget om tron att något utanför kan ge mig något så att jag kan känna mig mer hel. All kamp för eller emot något upphör.
Jag har slutat "fixa" andra. Jag är den öppna närvaron.
Jag slutar spela spel för att bli sedd. Jag är istället seendet.
Jag slutar känna mig hjälplös. Andra kan komma att känna sig obekväma när jag inte möter drama och skvaller med mer drama och skvaller. Jag är den öppna närvaron kring det som sägs. Jag är inte orden. Jag är lyssnandet, inte en identitet som orden riktar sig till. I närvaron finner jag de ord som bäst svarar mina medmänniskor. Det blir på ett hjälpsamt sätt när egot inte längre beblandar sig.
Jag söker gärna stillhet och ensamhet. Inte för att jag behöver vara ifred från det dagliga bruset, utan för att jag inte längre hämtar näring från drömskeendet, allt som sker i världen.
Sökandet och dömandet har upphört.
Det finns ingen oro eller planer för framtiden, även om jag till viss del kan se vad som komma skall.
Jag är i nuet och svarar an på det som kommer i min väg: laga dotterns byxor, sopa upp grus i hallen, amma, laga mat.
Jag behöver inte meditera - jag är meditationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar