Den Inre Vägledaren har ordet...

När jag inte visste vad jag skulle skriva om idag valde jag att bara vila i Varandets tystnad, med fingrarna på tangenterna. Detta var orden som kom:

"Jag vill att du ska vägleda andra att vakna upp till sanningen de har inom sig. Du är här för att vägleda andra, och hjälpa dem att komma hem till Gud. Vilseled dem inte, för det är att vilseleda dig själv. Gå med dem på vägen, sida vid sida, och släpp dem inte, gå med dem med stadig hand. Du har förmåga att vara i den inre vilan, i Varandet.

När du vägleder öppnar du upp för miraklet och de som är mottagliga märker förändringen omedelbart, men kom ihåg att inget mirakel går förlorat även om vissa inte kan ta emot det direkt. Om miraklet framkallar rädsla tvingas inget fram.

Vi går varsamt fram. Du har förmåga att väcka genom ord. När du vilar medvetet och låter orden komma förlöser du andras osanningar och blockeringar - allt som sitter i vägen för att helt vakna upp i Gud.

Det enda som är verkligt är Gud och Hans Rike.

Jag vet att du inte gillar de kristna orden, men du kan alltid välja dina egna ord om du behöver vara friare i uttrycket just nu.

Känner du dig begränsad av orden Gud och Jesus kommer andra att märka det. Finn de ord som är sanna för dig och andra ska lyssna.

Men när du frigjort dig från det religiösa filter som ligger som en hinna för dig över Kursens ord kommer du att känna dig fri med vilka ord som helst, och samtidigt frigör du andra från den innebörd de lagt i de kristna orden.

Beröm dig själv för det du gör, och fortsätt göra det du gör. Skriv, föreläs och vägled andra. Var den förebild du är. Det du transformerar i dig hänger ihop med andras transformation. När du förlåter förändras världen. Illusioner faller och den gamla världen rämnar.

Välkommen hem."

När jag nu läser igenom vad jag skrivit vill förstås egot säga sitt: "Vem tror du att du är? Vem är du att vägleda andra som själv inte är fri? Tror du att du är någon slags guru eller? Ja, fortsätt gärna skriva om Gud och Hans Rike och annat religiöst flams, andra kommer tycka att du är en religiös idiot som fastnat i en sekt!"

Men jag ser tankarna, och tänker att jag nog ändå är ganska fri som skriver en hel del utan att längre vara särskilt rädd. Det känns som själva skrivandet gör egot ogjort. Jag identifierar mig inte med den där rösten som vill hålla mig tillbaka.

Men... Föreläsa? Verkligen? Där finns rädsla kvar....